Fokus..... Hmm... Vad är det?
Återigen kommer dessa tankar upp upp i huvvet på mig:
-Varför lyckas jag inte fokusera på det som jag förut alltid annars hade i huvudet hela dagarna. Matcher som funderades ut i minsta detalj på hur jag skulle genomföra dem. Antingen på hur jag behövde göra för att vinna mot den personen eller bara på hur jag skulle göra för att visa mig själv att jag hade klättrat upp ett steg eller två.
- Att tänka på en match förut för mig var något som jag gjorde jämt. Just före starten, hur de sku va, stämningen, ljuset ljudet omkring mig, hejjandet som löper i luften antingen på mig eller på någon annan som befinner sikg upp på scen. Starten, hur jag står där självsäker och tar mitt grepp och lastar upp och när starten väl gått får de gå hur de vill bara jag har känslan av laddning inom mig som är påkopplad.
Numera är jag den som lämnat laddningen i laddarn hemma. Fokuset sover mest hela tin under mina matcher. Jag som förr älskade att promenera 6-7 km 3-4 dagar i veckan. Idag kan en oplanerad promenad i månaden få mig att ligga däckad dan efter. Det är som att va riktigt sjuk i feber. Så länge man ligger still är man hur klar i huvudet som helst och kan nästintill tänka ut lösningen till världsfreden. Så fort tanken om att sätta sig upp så har jag fortare än kvickt somnat om igen utan att ens hunnit haft chansen att resa mig eller ibland ens röra på mig. Sedan upprepas detta oftast som alltid hela dan ända fram till kvällen.
Så tävlingar för mig är inte lika lockande på samma vis. Att veta att jag högst troligt ligger däckad dan efter är som sagt inte lockande. Samtidigt så har jag alltid vart den som sett själva tävlandet som enbart 50% av vad som sker under den dagen/veckan. Dem andra 50% har handlat om allt folk. Att träffa "sin andra familj" är minst lika roligt. Med rätt gemenskap är slutresultatet inte det viktigaste, jag är på en tävling för att ha kul och för att utvecklas.
Det är som i skolan, det är inte det där matteprovet i 9e klass som du "enbart fick G på" som gjorde att du inte blev advokat det året du fyllde 30. Däremot gjorde det provet dig kanske det att du såg till att plugga mer till nästa prov. Det är så tävlingarna är för mig. Skulle man se hur jag gjort på EM och VM före mitt VM guld så skulle jag inte kunnat haft VM guld alls. Men alla mina förluster har ju hållt mig uppe. Det där med att "jaga och försvara placeringar" har jag aldrig direkt haft som prio ett. Det är ju så att vart du klubbmästare året innan ska du ju inte försvara det året efter. ALLT kan ha hänt under det kommande året. Då ska man ju isf jaga det årets titel som klubbmästare eftersom dina motståndare året innan kan ha utvecklats bra mycket mer än du och även ha klättrat över dig. Å ligger nån annan över dig kan du ju int försvara. Då måste du ju jaga på nytt.
Även om jag inför en final på en tävling ligger i vinnarpool och har tagit mig genomkvalet lätt vet jag ju aldrig hur mycket min motståndare laddat upp. Det betyder ju att jag kan aldrig vara säker på att jag kommer ta finalen lika lätt. Jag laddar alltid som att jag ligger i förlorarpool och åkt på rådäng i kvalet. För hur vet jag att min motståndare inte kommit på hur hon ska bryta ner mig efter förlusten i kvalet?
Jag kunde på omvägar intala mig själv tex inför en final eller bara före en tävling att jag skulle vinna. Aldrig för att jag trodde på det men för att peppa mig själv lite å inte ge upp. Jag visade en gång i tin för mycket respekt för den jag mötte vilket ledde till att jag flertalet gånger förlorade matcher som jag egentligen hade övertaget om från början. 2006 kom dock vändningen och jag lärde mig under årets lopp hur jag skulle göra för att Våga ignorera det och även kunna hantera min nervositet. Fick dessutom lära mig det året att jags kulle aldrig bara ta en match i taget. jag skulle ge 100% i varje match av min dagskapacitet oavsett jag hade 100% eller 25% av min för dåvarande kapacitet. Detta gjorde till att matcherna blev bättre jag vågade bryta mer och blev även rent av mer teknisk både i kunnadet och i brytandet för egen del med.
Pressen på mig försvann och jag lärde mig att den enda som lägger press på mig är jag själv. Jag som dessutom har tränardrömmar lärde mig hur jag som tränare skiljer på press och pepping. Även om jag från min tränare fick höra tuffa ord ibland då så var det bara för att hon ville att jag inte skulle ge upp före jag ens börjat utan jag fick ge upp för den dagen när den dagen var över. För att sen ha en ny dag framför mig i mitt liv. Det är så man ska se det. En dag i taget och den ger man inte upp förrän man lägger sig i sängen för att ladda om för nästa dag.
Visst drömmar och mål det ska man ha, annars kommer man ingen vart. Drömmarna och målen kan inga säga är rätt eller fel. Ens egna mål i livet är just personliga vilket gör att det är enbart du själv som vet varför du vill nå dem. Däremot kan andra männskor hjälpa till att ändra drömmarna så du når dem på annat vis om du kör fast eller inte vet HUR du ska nå dem. Men just själva målet kan ingen direkt ändra på. Ändras dem så ändras dem med tiden och med att dina egna värderingar i livet utvecklas eller ändras.
Samma dag som denna bild togs hade jag redan nått fler av mina mål i livet, inom Armbrytningen dvs.
* Tagit min första Mästerskapsmedalj utanför norden.
* Brytit en ruggigt bra match i vänster i remmar.
* Brytit ner Polskan som spöade mig EM samma år. - I båda armarna
* Brytit ner en Ryska för första gången. - I vänster, I remmar dessutom, vilket jag trodde för mig var omöjligt.
Även om det är härligt att få drömmar att slå in och att nå målen så är det inte alltid så kul som man förväntat sig. Det lärde jag mig utav dessa två stora mål jag nådde dvs medaljerna jag tog. Min brons match i vänstern, glömmer aldrig hur tuff den var och hur jag tände till när jag insåg att den som förlorade matchen tog ett brons. Dvs jag skulle ta medalj oavsett jag vann eller inte. jag visste att mina matcher innan hade varit tuffa och så. Men den matchen. Jag nerdeffad för att klara mig under 70 och bra mycket mer högerbrytare än vänsterbrytare Vs Emma som vägde 10 kg mindre än mig och dessutom då var en ruggig vänsterbrytare som hade 1 VM silver och ett EM silver i vänstern sen dess.
Att hon tog starten var ju inget som förvånade varken henne eller mig, men det som förvånade åtminstone mig var att jag fick en jäkla adrenlinkick och lyckades fånga upp hon och bryta ner hon en bit över på min sida hon upprepade samma sak och det upprepades någon gång till för båda och sen bröt hon ner mig. När den matchen var avslutad var jag mer än nöjd. Så långt hade jag aldrig kommit förr. Spärren med att bara haft fjärdeplatser innan som bäst på EM&VM var nu spräckt. En medalj och jag hade kunnat åka hem den dagen och kännt mig som en världsmästare.
Dagen efter slogs ytterliggare några mål Ni ser resultaten på bilden:
* Få ta en EM/VM medalj i högern. - Vilket är den arm som jag då och även nu
är bra mycket bättre i än vänstern.
* Bli världsmästare. - Planen var efter 10-15 år eller så. Det tog 4½ år.
* Få slå ut ryskorna från pallen. -Trodde även det var omöjligt för mig. Hade även
lyckats göra det i vänstern dan före
* Få stå över den andra svenskan i min klass på pallen. - Vilket inte var nödvändigt i
mitt drömmandet men endå
Dagen efter var VM finalen för mig i högern. Minns inte nån av kvalmatcherna minns inte sista timmen före finalen heller. Minns inte för den delen finalen heller. Jag minns att dem ropade upp mig på scen - And on the a-side from Sweden, undefeated to final Sara Olofsson. Jag går fram mot bordet. Nästa sektion jag minns är att matchen stoppas. Sen minns ja bara hur jag springer ner från scen kramar om Emma, som förövrigt slutade 4a, ger henne en stor kram och får höra av henne: - Å vem är det som har lärt dig skrika? sen minns jag allt efter det, inte själva prisutdelningen men att svenska nationalsången spelades och att jag såg att flaggan var i topp och att jag hörde svenska landslaget på läktarn sjunga.
Nu är det som bortblåst det där, för fokuset saknar jag, adrenalinet finns inte och att jag en gång kvalat mig till landslaget och att jag som junior var bland dem främsta i landet är för mig något jag knappt kan förstå. Begär inte att återigen få ligga i toppen, men att iaf få ha orken att tävla och även lusten och jävligheten inom mig då jag står där vid tävlingsbordet framöver.
6e feb blir det tävlan igen för min del, 11 månader utan tävlan i kroppen. Hyfsat otränad och har tappat både snabbhet och styrka. Fokuset? Vart finns det nånstans? Jag vet inte, det vet nog ingen. Men en sak är då säker. Jag tänker inte ge mig bara för att jag är ofokuserad vid bordet, en vacker dag står jag där igen, fullt fokuserad vid tävlingsbordet på ett EM eller VM den jävlaranamma jag vet att jag har inom mig bara lyser om mig igen. Det är en dröm jag har nu å den ska jag nå en vacker dag.
