I lördags tävlade jag för första gången på 11 månader ganska exakt. Med extrem nervositet, ca 2-3h sömn i kroppen så VISSTE jag att jag skulle åka ut på två raka förluster. Fanns inget tvivel om den saken. Jag laddade upp inför första matchen som många gånger förr. Fokus på andningen och adrenalinet, vilket jag saknade denna gång liksom jag gjort i över ett år. Så det gjorde inte så mycket.

Första matchen, hade lindat vänsterarmen utanpå gipset och lagt en 2 kompresser i handen så jag skulle avdämpa trycket i handen så jag kunde hålla i handtaget. Så fort jag ställde mig vid bordet stod jag helt rätt med kroppen. Höll dock i handtaget som då jag var nybörjare. Men annars kändes allt rätt, trcket ja la i motstyåndaren hand, bakåtdraget, stabiliteten. Men jag visste jag skulle förlora. Jag kände att ger jag bara allt så har jag tur. Starten går å jag vann...  Med lite säkerhet i mig så vinner jag även 3 till matcher. I efterhand är jag rätt nöjd ändå. Jag har tränat en gång sen i mitten av december, å de va dagen före operation. Tisdan före tävlingen så testade jag att jag överhuvudtaget kunde greppa om handtaget med vänster hand, vilket jag kunde. 

Jag slutade på en 5e plats, helt okej placering med 11 deltagare. 

För några veckor sen utmande jag hemmaklubbens 2009 års Världs Mästare i Master -80 kg höger arm. Vi har mötts förr å jag är den som alltid gått vinnare från matchen. Hon har som haft nån "spärr" då hon mött mig, inte som nån slags respekt, mer som att hon int får i sista växeln ungefär å de bara int fungerar. Min tanke var att detta skulle va en nötning för henne att INTE ha det denna gång. Denna gång, vi mötytes en gång i den "vanliga" klassen (damer +60 kg) å sen i 2 s.k. Superfights. Jag bröt ner henne även denna gång. Men nu fanns ingen spärr. Hon gav allt hon hade för dagen. Efteråt frågade jag henne om det blir en revansch match om ett år, å he sku de då bli.

Denna glöd är se härlig att känns, att se nån med inre vilja verkligen vilja utvecklas. Att sån pepping och support som leder till detta finns är skitviktigt.

Jag tog stygn och gips i måndags, och nu har jag enbart stödskena kvar, känns skönt å slippa ett bylsigt gips, men men. Börjar mitt 3veckors vikariat på dagis i morrn. Har jag tur så har jag kanske ett till vikariat på samma dagis, ganska direkt efteråt som löper terminen ut. Vi får se hur de blir med det.

På tisdags kväll ska jag iaf nöta järnet i högern på armbrytarträningen, jag vill då komma i form med den till SM att iaf få igång ännu mer snabbhet å kanske lite explosivitet med. Bara så jag kommer igång igen.