En röra på min blogg.. Mess on my blog
Now will it be a total mess on my blog, its just because i play webdesigner ;) haha.. but i hope i will get it back to normal soon again... it will change alot how it looks but that is just until not-knowing-me has make it into how i want it to be..
Att alltid stå i andra ledet...
Jag frågade henne tidigare i veckan vad hennes mål för helgen var, å det var att ta sig runt med bra tid. Hon hade inga större förväntningar sa hon. Hon hade dessutom tävlat för lite inför SM sa hon.
Under samma lopp som hon kör har hon också dem som tillhör eliten, landslagsåkarna. Hon vet att hon iaf inte förtillfället ligger i närheten, och dessutom inte har en chans att kunna slå dem. Det fick mig att börja fundera på min syn proffsbrytare och amtörbrytare på ett tex just SM. Varför har jag inte tänkt på detta förr?
Jag tror att anledningen är för att jag själv alltid, eller nja alltid å alltid, men då jag var junior själv höll mig i toppen och inte reagerade så mycket på det då. Jag tänkte inte heller så mycket då på dem som alltid hamnar i andra ledet, dvs alltid hamnar efter den som vinner eller alltid hamnar på platserna just utanför pallen. När jag började hade jag inte så många juniorer i mina klasser och dessutom så tyckte jag att dem flesta brytarna var lättare än mig.
Det jag försöker säga är att jag fick alltid nästan alltid möta enbart seniorer och jag fick alltid dessutom höra att jag visade för mycket respekt i mina matcher, detta fick mig att bryta "på riktigt" dem gångerna jag fick möta juniorer. Flertalet gånger gick de på olika vis bättre för mig i seniorklasserna än i juniorklasserna. Inte för att jag inte tog medaljer i juniorerklasserna å enbart i senior, så var de verkligen inte.
2003-2004 var mina juniorår och det var enbart 5-6 gånger tror jag som jag kom helt medaljlös från en tävling, Jag är jätteglad nu i efterhand att jag faktikst gjorde det även om jag numera önskar att det borde ha hänt fler gånger. Just efter tävlingarna var jag kanske inte alltid så glad, men det var mest för att inte gjort hundra procent utan mer eller mindre omedvetet gett upp redan före tävlingen, omedvetet för att jag alltid är så extremt nervös. Men jag vet nu också att jag var sällan besviken för att jag inte kom på pallen utanför att jag som sagt visade för mycket respekt, jag fegade ur helt enkelt.
Återigen, det finns ju dem som alltid hamnar som nummer 2 och alltid få stå i andra ledet. Jag vet att då ajg var junior så fanns de dem av mina motståndare som gav upp före matcherna började därför att, jag hade ett grepp som var både starkt och stabilt och då dem kände det så gav dem upp just efterstart då dem kände sig chanslösa, och därmed även gav upp utan att ens försökt. Jag behövde inte ens va starkare än dem, vem vet, dem kanske hade vunnit den matchen om dem bara försökt.
I -70kg juniorklassen finns en tjej, Sarah sedan årskiftet nybliven senior. Hon är en supergrym armbrytare, framförallt i vänster som till en början var hennes glänsararm, men numera är hon även grym i högern. SOm junior kammade hon bla hem; 4 VMGuld, 3 EMGuld och 4 SMGuld, bara i juniorklasserna, hon har även kammat hem andra mästerksapsmedaljer. På både EM och VM har hon några gånger haft samma motståndare i finalen som hon har spöat i finalen på SM.
Det finns självklart flera andra ruggiga idrottare runt om i världen och självklart även inom andra idrotter. Tex, 7-kamparen Carolina Klüft, då hon höll igång, Ryska stavhopperskan Jelena Isenbajeva, Armbryterskan Heidi Andersson i hennes höger och även ryska Armbrytar-miraklet Irina Makeeva och självklart många många andra med runt om på denna jord.
Så har vi ju som sagt dessa som alltid hamnar bakom dem bästa, som inte får komma högre upp därför att dem står i andra ledet. Det kan tom va så att dem som står på pallen är i en klass för sig å så gör man allt för att ta sig till en grym 4e plats istället. Men att veta det att den/dem bästa tom kan ha en dålig dag å sen har du en skitbra dag kasnke den bästa nånsin och du kanske även är i din bästa form nånsin å ändå lyckas du inte komma högre upp. Kanske är så att den som alltid vinner denna gång enbart kommer 3a och att de 2 som hamnade högre upp bara hade tur. Dem är alltid å nosar men inte mer än så. Det måste kännas surt då att komma 4a å veta att "Jaha inte ens då jag ger 100% mer än vanligt kommer jag inte längre än vanligt."
Jag ösnkar i efterhand att jag ändå kommit på fler 4e platser än jag faktikst gjorde. För även om det är dne värsta platsen att sluta på så är det endå, enligt mig den bästa för då är det oftast bara så lite som man behöver träna på för att ta steget upp på pallen. Dessutom utvecklas man på ett helt annat sätt då så länge man fokuserar på det. Likadant om man alltid stannar 2a i finalen, och aldrig lyckas slå den som alltid vinner. För när du väl når "den speciella medaljen" så har du tagit ett STORT steg.
Vad jag menar med det är att, om du verkligen vill något så bör du hålla fokus på just det tills du vet att INGET stoppar dig. För när du vet det, då ska du fokusera och förbereda på vad som sker efteråt. Jag vet att jag inte visste min fortsättning då jag blev världsmästare. Det har tagit mig tills nu att inse det för att ta mig ett steg högre. Inte för att jag har ett specifikt mål för tillfället. Men jag vet däremot att jag måste tävla hela detta året för att se varför jag ännu tävlar trots alla mina bakslag.
Ja, jag har ju ett specifikt mål som jag vill nå just i år. Jag vet dessutom att jag kommer klara det, jag vet inte NÄR men jag vet ATT jag kommer klara det. För att nå dit måste jag ändra lite i min inställning vid tävlingbordet. Målet har jag haft i 3 års tid, men jag behöver fler efter det.
Men att alltid stå i andra ledet innebär inte att allt är över... Långt ifrån, för det man behöver göra är då att alltid jaga å hitta nya vägar fram till målet. Det blir ju alltid svårare, enligt mig att jaga nya vägar att försvara då man int vet vilka vägar moståndaren gått. Men en sak är då säker, oavsett vilka du har över dig å vilka du ska slå... Ge aldrig upp för vill man något så går det.
Always be number two?
I asked her earler this week what her goals for this competition were and she said it was going around in the track and just make a good race in a good time. She felt she hadnt compete enough before this weekend.
In the same time she compete she also have some of the best, these national team skiers in same races. She know she for the moment cant beat them and she know they are many many many steps over her. Then I started to think of our National Championship. In the same class we have these PRO-armwrestler in the same class were the "amateurs". This is something i dont think at when I am on a competition.. WHY?
The reason is that, when I was a junior competitor I were almost all the time in the top and I didn't think of it then, and I didn't even thinking of how it felt, when these who all the time always stop every competition in 4th or 5th place. They just got a medal once or twice every year. When I started to compete I didnt have that many juniors in my class and I also always thought there were only lighter armwrestlers than me.
So what I want to say is that I always had to meet senior-wrestlers and I always get to hear that I had so much respect for my opponents which made me start wrestle "for real" those time I had juniors in my classes. Several times I do got better places and also did better matches in the seniorclass than in the junior class. I aint saying I didnt got medals in the juniorclass and than only did it in the seniorclass. Cause I did.
Between 2003 and 2007 which were my "junioryears" I only came medalless 5-6 times or so from the competitions I am now were glad I did. But then just efter the competition I were so dissapointed the nearest day. Not because I lost, it were because I chickened out and when I knew I could have done better I gived up. And Why were I doing this? Just because I showed to much respect.
But now, here are we having these that always stays as number two. I know when I was junior, some of mine opponents must have feel so bad after the matches when they lost. Not because only they were weaker than me. Because I had a grip then, wery strong and stable which made me feel some of the times already in the start had won the match, just because they give up without even trying. They might had beated me. Who knows?
In the jnunior class, -70 kg the last year has come a supergirl, Sarah. She is now a seniorwrestler and she did good places even in the seniorclass also as a junior. Some of the medals she won as, in both arm togheter I mean; 4 times World Champion, 3 times European Champion, 4 times Swedish Champion. She is an amazing "left armwrestler", and also an amzing "right armwrestler" nowadays. In the europeans and worlds those that have lost against her in the final has been the one that lost against her in the final at Swedish Nationals.
There are also other "superatlehtes", like the swedish Athletics autor Carolina Clüft when she still compete, the russian pole vaulter Jelena Isenbajeva, The swedish Armwrestler Heidi Andersson, with her right hand, the russian armwrestler Irina Makeeva. And there are many many more aronud the world.
But there are always these athletes that stands just after the "best ones" and even if the best not always win it must feels horrible to know that if the one that came on third place for real acutally had a bad day and when you that ended up on fourth place were in the best shape for a long time maybe ever. And those that came in the top 2 of the podium always are close to "number one" but this time just had a luckyday.
I wish now, afterwards that should have ended up in more 4th places than I did. It is one of the most worst places to end up to. But it is also one of the best, Often, end on 2nd or 4th place means that you have to change just a little to take one step up. And you will develope in a total diffrent way if you stay in focus to onw day get "just that medal".
What I mean is, if you want something for real, you have to keep your focuse until you know for sure nothing can stop you, beacuse than you have to prepare what you shall do afterwards. I know I didn't when I became world champion. But it has take me until now to notice it for real and to get me one step higher. I dont have any specific goal, but... I do know now I must compete this year to know for sure why I continue to compete after all my setbacks.
One small goal do I acctually have... And I know I can fix it this year, I just need to train up that little changes I need to do to make it possible. But I need to have other goals than that. It is a goal that I been having for 3 years now so I need more after that.
Now Will I take a rest from writening and make some dinners so I wont get to tired with my left arm. And I will write more later... In swedish.....
Plastered on the forearm and long walks
I wont train any Armwrestling, (not even right arm) until next visit by the doctor. I might train with my rubberband, gripper or powerball but not by the table.
I will compete, 6th february, or at least try. If I only can fix one match thats totally okey for me. I will just try for my self before someone tells me I cant do it. I have been there before when someone tells me I cant win that match just because my oppents have so much more chance than me to win that match. I cant handle that. So even this time will I try before someone say something else.
Today and yesterday I went out fo a walk... Me and a friend will take walks every day now when I'm at home. My planns with that is go get a bettter combustion and get a better conditioning, a little at least. Will see after these weeks weeks how it goes.
I tisdags så opererade jag äntlingen min vänster. Skönt som attans att det äntligen är gjort. Så nu har jag en gipsskena längs med underarmen/handen.Tur är har jag sluppit den värsta smärtan i armen. Det enda onda jag har i den är för att jag är öm. Men inget värre än så...
Ingen armbrytarträning för mig nu under några veckor. Kanske att jag tränar höger med hjälp av gummiband, gripper eller powerballl men ingen bordsträning. Kommer tävla 6e feb i högern. Å före NÅN säger att jag inte kan vill jag testa själv. Har vert med om förr då folk sagt åt mig attt jag inte har en chans därför att motståndarn har bättre möjligheter än mig å vinn. Vissa gånger har jag vunnit andra inte. Jag har inga förväntningar denna gång så låt mig testa även om jag bara orkar en match.
Idag å igår idag har jag vart ute på promenad.. Ungefär en timme sådär. Målet mitt är att öka förbränningen å så gott som de är möjligt få en bättre kondition. Men jag å en kompis ska ut å gå varje förmiddag nu då jag är sjukskriven...
Fokus..... Hmm... Vad är det?
Återigen kommer dessa tankar upp upp i huvvet på mig:
-Varför lyckas jag inte fokusera på det som jag förut alltid annars hade i huvudet hela dagarna. Matcher som funderades ut i minsta detalj på hur jag skulle genomföra dem. Antingen på hur jag behövde göra för att vinna mot den personen eller bara på hur jag skulle göra för att visa mig själv att jag hade klättrat upp ett steg eller två.
- Att tänka på en match förut för mig var något som jag gjorde jämt. Just före starten, hur de sku va, stämningen, ljuset ljudet omkring mig, hejjandet som löper i luften antingen på mig eller på någon annan som befinner sikg upp på scen. Starten, hur jag står där självsäker och tar mitt grepp och lastar upp och när starten väl gått får de gå hur de vill bara jag har känslan av laddning inom mig som är påkopplad.
Numera är jag den som lämnat laddningen i laddarn hemma. Fokuset sover mest hela tin under mina matcher. Jag som förr älskade att promenera 6-7 km 3-4 dagar i veckan. Idag kan en oplanerad promenad i månaden få mig att ligga däckad dan efter. Det är som att va riktigt sjuk i feber. Så länge man ligger still är man hur klar i huvudet som helst och kan nästintill tänka ut lösningen till världsfreden. Så fort tanken om att sätta sig upp så har jag fortare än kvickt somnat om igen utan att ens hunnit haft chansen att resa mig eller ibland ens röra på mig. Sedan upprepas detta oftast som alltid hela dan ända fram till kvällen.
Så tävlingar för mig är inte lika lockande på samma vis. Att veta att jag högst troligt ligger däckad dan efter är som sagt inte lockande. Samtidigt så har jag alltid vart den som sett själva tävlandet som enbart 50% av vad som sker under den dagen/veckan. Dem andra 50% har handlat om allt folk. Att träffa "sin andra familj" är minst lika roligt. Med rätt gemenskap är slutresultatet inte det viktigaste, jag är på en tävling för att ha kul och för att utvecklas.
Det är som i skolan, det är inte det där matteprovet i 9e klass som du "enbart fick G på" som gjorde att du inte blev advokat det året du fyllde 30. Däremot gjorde det provet dig kanske det att du såg till att plugga mer till nästa prov. Det är så tävlingarna är för mig. Skulle man se hur jag gjort på EM och VM före mitt VM guld så skulle jag inte kunnat haft VM guld alls. Men alla mina förluster har ju hållt mig uppe. Det där med att "jaga och försvara placeringar" har jag aldrig direkt haft som prio ett. Det är ju så att vart du klubbmästare året innan ska du ju inte försvara det året efter. ALLT kan ha hänt under det kommande året. Då ska man ju isf jaga det årets titel som klubbmästare eftersom dina motståndare året innan kan ha utvecklats bra mycket mer än du och även ha klättrat över dig. Å ligger nån annan över dig kan du ju int försvara. Då måste du ju jaga på nytt.
Även om jag inför en final på en tävling ligger i vinnarpool och har tagit mig genomkvalet lätt vet jag ju aldrig hur mycket min motståndare laddat upp. Det betyder ju att jag kan aldrig vara säker på att jag kommer ta finalen lika lätt. Jag laddar alltid som att jag ligger i förlorarpool och åkt på rådäng i kvalet. För hur vet jag att min motståndare inte kommit på hur hon ska bryta ner mig efter förlusten i kvalet?
Jag kunde på omvägar intala mig själv tex inför en final eller bara före en tävling att jag skulle vinna. Aldrig för att jag trodde på det men för att peppa mig själv lite å inte ge upp. Jag visade en gång i tin för mycket respekt för den jag mötte vilket ledde till att jag flertalet gånger förlorade matcher som jag egentligen hade övertaget om från början. 2006 kom dock vändningen och jag lärde mig under årets lopp hur jag skulle göra för att Våga ignorera det och även kunna hantera min nervositet. Fick dessutom lära mig det året att jags kulle aldrig bara ta en match i taget. jag skulle ge 100% i varje match av min dagskapacitet oavsett jag hade 100% eller 25% av min för dåvarande kapacitet. Detta gjorde till att matcherna blev bättre jag vågade bryta mer och blev även rent av mer teknisk både i kunnadet och i brytandet för egen del med.
Pressen på mig försvann och jag lärde mig att den enda som lägger press på mig är jag själv. Jag som dessutom har tränardrömmar lärde mig hur jag som tränare skiljer på press och pepping. Även om jag från min tränare fick höra tuffa ord ibland då så var det bara för att hon ville att jag inte skulle ge upp före jag ens börjat utan jag fick ge upp för den dagen när den dagen var över. För att sen ha en ny dag framför mig i mitt liv. Det är så man ska se det. En dag i taget och den ger man inte upp förrän man lägger sig i sängen för att ladda om för nästa dag.
Visst drömmar och mål det ska man ha, annars kommer man ingen vart. Drömmarna och målen kan inga säga är rätt eller fel. Ens egna mål i livet är just personliga vilket gör att det är enbart du själv som vet varför du vill nå dem. Däremot kan andra männskor hjälpa till att ändra drömmarna så du når dem på annat vis om du kör fast eller inte vet HUR du ska nå dem. Men just själva målet kan ingen direkt ändra på. Ändras dem så ändras dem med tiden och med att dina egna värderingar i livet utvecklas eller ändras.
Samma dag som denna bild togs hade jag redan nått fler av mina mål i livet, inom Armbrytningen dvs.
* Tagit min första Mästerskapsmedalj utanför norden.
* Brytit en ruggigt bra match i vänster i remmar.
* Brytit ner Polskan som spöade mig EM samma år. - I båda armarna
* Brytit ner en Ryska för första gången. - I vänster, I remmar dessutom, vilket jag trodde för mig var omöjligt.
Även om det är härligt att få drömmar att slå in och att nå målen så är det inte alltid så kul som man förväntat sig. Det lärde jag mig utav dessa två stora mål jag nådde dvs medaljerna jag tog. Min brons match i vänstern, glömmer aldrig hur tuff den var och hur jag tände till när jag insåg att den som förlorade matchen tog ett brons. Dvs jag skulle ta medalj oavsett jag vann eller inte. jag visste att mina matcher innan hade varit tuffa och så. Men den matchen. Jag nerdeffad för att klara mig under 70 och bra mycket mer högerbrytare än vänsterbrytare Vs Emma som vägde 10 kg mindre än mig och dessutom då var en ruggig vänsterbrytare som hade 1 VM silver och ett EM silver i vänstern sen dess.
Att hon tog starten var ju inget som förvånade varken henne eller mig, men det som förvånade åtminstone mig var att jag fick en jäkla adrenlinkick och lyckades fånga upp hon och bryta ner hon en bit över på min sida hon upprepade samma sak och det upprepades någon gång till för båda och sen bröt hon ner mig. När den matchen var avslutad var jag mer än nöjd. Så långt hade jag aldrig kommit förr. Spärren med att bara haft fjärdeplatser innan som bäst på EM&VM var nu spräckt. En medalj och jag hade kunnat åka hem den dagen och kännt mig som en världsmästare.
Dagen efter slogs ytterliggare några mål Ni ser resultaten på bilden:
* Få ta en EM/VM medalj i högern. - Vilket är den arm som jag då och även nu
är bra mycket bättre i än vänstern.
* Bli världsmästare. - Planen var efter 10-15 år eller så. Det tog 4½ år.
* Få slå ut ryskorna från pallen. -Trodde även det var omöjligt för mig. Hade även
lyckats göra det i vänstern dan före
* Få stå över den andra svenskan i min klass på pallen. - Vilket inte var nödvändigt i
mitt drömmandet men endå
Dagen efter var VM finalen för mig i högern. Minns inte nån av kvalmatcherna minns inte sista timmen före finalen heller. Minns inte för den delen finalen heller. Jag minns att dem ropade upp mig på scen - And on the a-side from Sweden, undefeated to final Sara Olofsson. Jag går fram mot bordet. Nästa sektion jag minns är att matchen stoppas. Sen minns ja bara hur jag springer ner från scen kramar om Emma, som förövrigt slutade 4a, ger henne en stor kram och får höra av henne: - Å vem är det som har lärt dig skrika? sen minns jag allt efter det, inte själva prisutdelningen men att svenska nationalsången spelades och att jag såg att flaggan var i topp och att jag hörde svenska landslaget på läktarn sjunga.
Nu är det som bortblåst det där, för fokuset saknar jag, adrenalinet finns inte och att jag en gång kvalat mig till landslaget och att jag som junior var bland dem främsta i landet är för mig något jag knappt kan förstå. Begär inte att återigen få ligga i toppen, men att iaf få ha orken att tävla och även lusten och jävligheten inom mig då jag står där vid tävlingsbordet framöver.
6e feb blir det tävlan igen för min del, 11 månader utan tävlan i kroppen. Hyfsat otränad och har tappat både snabbhet och styrka. Fokuset? Vart finns det nånstans? Jag vet inte, det vet nog ingen. Men en sak är då säker. Jag tänker inte ge mig bara för att jag är ofokuserad vid bordet, en vacker dag står jag där igen, fullt fokuserad vid tävlingsbordet på ett EM eller VM den jävlaranamma jag vet att jag har inom mig bara lyser om mig igen. Det är en dröm jag har nu å den ska jag nå en vacker dag.
Bilder.... Pictures
Yes, I said I should put up some pics here when I find the cord and I did... I found it where it should lie.
Nu kommer det komma upp lite bilder.. Hittade sladden, på den plats där den ska ligga.
The Coldest time during the day, Jan 7th 2010, -35.4 degrees
Kallaste punkten under torsdagen 7 jan 2010
-35.4 grader
And here do we see the wacko part om me
Här ser vi den galna sidan av mig
Here have I taken a picture of my favorite place in town during the summers
It is a bridge (below the snow) by the side of the river.
Här under snön ligger en båtbrygga, på den sitter jag mer än gärna på
sommarkvällarna och njuter öven syn på älven.
Just a beauty part of the heaven
Så här vacker var himlen när jag var ute å gick idag
Another place on the river the heaven were so wonderful to watch at.
En annan syn på himlen tagen över älven , så vackert i skymningsskenet.
This was all for this time.. It might come some more pictures from this wonderful winterland mor times this winter.
Allt för denna gång, kan hända jag lägger upp fler bilder från detta fina vinterlandskap denna vinter.
Competitions during 2010/Tävlingar 2010
Ja, jag tänkte göra en liten uppdatering om tävlingar i år dem som är i fetstil är fastställda att jag far på dem kursiverade är preliminära
I planned to make a list of competitions this year. Those in bold type are fixed, and I will be there, and those who also are in italics are provisional.
Competitions+Weightclasses During 2010
Northern Arm, Arjeplog, February 6th
+60kg Right Arm
Golden Arm, Eskilstuna, Februrary 20th
+65kg Right Arm
World Challenge, Gothenburg, March 8th
-70kg Right Arm
Smash Arm, Skänninge/Mjölby provisional date, March 27th
+65kg Right Arm
Swedish Nationals, April 16th-19th
-70 kg Right Arm
Sit down competition, Flen, May 1st
Right Arm
Wild Arm, Storuman, July 3rd
+60 kg Right AND Left Arm
LEFT ARM COMEBACK
Doroteabrytningen, Dorotea, July
Right AND Left arm
Belgium International Rochefort, Belgium July 23-24th
-65 kg Right AND Left Arm
Bagarens minne, Nora July
Right AND Left Arm
Flen Armfighters Competition, Flen
Right AND Left Arm
Blockbrytet, Gävle
Right AND Left Arm
Nordic Championship, Norway
Right AND Left Arm
Over The Top, Germany
Right AND Left Arm
World Championship, USA, December 3rd-10th
Right AND Left Arm
Denna lista kommer om några månader uppdateras. Då med eventuella ändringar samt resultaten från de gångna tävlingarna. Tror inte att jag för tillfället glömt någon tävling. Som ni även ser så är EM bortprioriterad och dte är för att jag inte tror att jag kommer klara pressen för det. Har ju ändå haft uppehåll från tävlan i ca 1 år pga det.
In few months will I update this list. I might have some changes and I will also put up MY resluts from the competitions I have been at. I dont think I have missed one for the moment.. As you may seen I havent put up Europeans on the list. I have been away from competing just beacuse of the stress for competeing, and I won't take the risk for me that time.
Nya uppdateringar
Hade tänkte lägga upp lite bilder, men då kamera sladden inte låg på skrivbordet får de ske en annan gång.
Igår låg lägsta temperaturen här på -35.3 härlig kyla som höll mig inomhus hela dagen. Idag är det "bara" -20.
19 jan kommer jag att operera min handled, äntligen säger jag bara. För tre år sen dök denna konverastion upp mellan mig och idrottsläkarn jag träffade i början av 2007. Det viktiga från den gången är att han konstaterade det som jag sa te han att min handled var sned men att den hade full styrka. När jag sa att jag masserade väldigt mycket men inte kunde göra det eftersom jag hade ont då frågade han mig om jag var utbildad. När jag sa att jag inte var det så sa han åt mig att jag lika gärna kunde låta bli, eftersom jag inte var utbildad. Haha, var väldigt arg på han då jag gick därifrån. Detta var ändå inte det värsta han sa den dagen.
Operation/röntgen kom på tal, inget av det blev av. ang operation sa han detta till mig:
- Eftersom du är en ung tjej som håller på med en sport som du inte kommer kunna livnära dig på så är det ingen ide att ens tänka på operation. hade det handlat om 100.000 då hade det vart värt. Men dem pengarna tjänar väl inte du på ditt tävlande.
Detta var jan-feb det året, samma år i oktober var jag på Vm och när vänstertävlandet var färdigt stod jag på pallen med min bronspeng kring halsen. Kan säga att under dem minuterna på pallen så tänkte jag på han och då VISSTE jag att visst jävlar hade jag en framtid även i vänstern. Det var ändå jag som var aktiv armbrytare sedan några år INTE HAN
Efter operationen nu så kanske tom jag blir en vänsterbrytare trots allt hehe, men vet aldrig. Ne jag ska låta vänstern få läka å få full styrka först innan jag börjar tävla med den igen. Däremot ska jag, trots att jag vet att jag höst troligt måste låta bli ändå tävla i högern 6e feb. För det är ju så att om jag inte provar så kan jag ju inte före säga att det INTE går att tävla med gips på den andre armen samtidigt hehe.
När nu träningen börjar igen ska jag träna på det som jag nyligen insåg att jag måste träna på för att nån gång i år äntligen få bryta ner Linda igen. Hösten 2006 gjorde jag det senast i år ska det ske igen.
Skridskor på söndag om inget annat sker för mig. Blir härlig konditionsträning för mig hehe.
Är det inte allt för kallt i morrn tänkte jag dra ut å gå och fota lite på detta härliga vinterväder...
Bilderna kommer upp då sladden är återfunnen..
Just few updates...
An "this happend during 2009" am I not planning to do. Just because it not feels like I have something to tell.
Now, I had planned to put up some pics but I cant find the cord to the camera. But I can tell you Yesterday we had -35.3 celcius degrees here. Hehe, and still it werent the coldest temperature in the country. Hehe
Januray 19 will I have the surgeon for my wrist. 3 yars ago did I met a Sportsdoctor. When I came there and told him that I had an oblique wrist but I had full strength in it, it didn't helped me alot. When I said I massage a lot, but could not do it because I had a sore wrist he asked me if I was a trained masseur. I told him I was not, he told me that I could just as easily could quit with it.
All he did was to check out the strength of the wrist and confirmed that I had full strength in my wrist but it was distort. Haha, good doctor? NO not what I think. But this isn't the only thing he did. He did also told me I had no future in my Armwrestling career, and to think of a surgeon wasn't even a thing I could. I didn't earned enough on the sport to make it would be worth having an operation. I was angry like a bee when I went away from there.
Around 10 months later I went to the Worlds and I stood on the podium for my left arm, took a bronze. The one I thought at those minutes there, was him. Then I knew I had something to do in the sport, in MY sport, not his. He didn't know ANYTHING about Armwrestling I think.
Now, finally the surgeon will be done, and who knows? I might be a good left-Armwrestler after that haha... First I might just have to build up the strenght before I start to compete again with it.
I will do my first competition february 6th, I hope I then can compete without a problem.. Only right arm of course. I know that maybe I shouldn't, therefore, that the left one most likely will be plastered then, but.... There is always a BUT... If I won't try, how could I then know I cant do it? haha
Next week I will start training again and I have now found the way how I during this year shall do to finally after all those years beat Linda. So that will be my focuse until February. I do also hope that My feelings tells me right.
I watch the thermometer now and saw we now have "only" -20.9 celsius degrees outside haha... Wonder if I go out for a walk tomorrow to take some pictures.
