Det sägs ju att man alltid ska ha drömmar och mål med det som man håller på med.

Självklart har jag mål inom armbrytningen, jag vet att jag har skrivivt upp förut, men jag tycker att det kan tas igen.

* Framför allt så vill jag komma i den form jag hade VM 2006, 4 & 6 plats i junior +70 kg och 7 & 11 plats i senior -80 kg, detta med en match vikt på 67 kg.  

* Jag vill till SM 2010, då nästa år uteslutande av något tävlande på SM för min del, ha en matchvikt på under 70 kg.

* Vinna, (behövs en rejäl vilja och 100% fokus), minst en match mot både Heidi och Malin i höger arm inom ja, låt säga 5 år?

* Vinna över Sarah och Felle i vänster arm, av den anledningen till att Felle, leder något så rejält i vunna vänster matcher då vi möts och än är obesegrad. Sarah, utav den anledningen till att jag har vunnit mot hon två gånger, varav dessa gånger hon inte vart i form, och ena gången hade vi en match senare under tävlingen(i final), då hon bröt sig igenom båda matcherna och vann.

* Ta mitt första guld på SM som senior, då jag flera gånger stannat som tvåa. Blir väl 2010 om allt går som planerat.

* 2010 vill jag ta min första EM medalj, tänker inte komma ifrån med fler 4:e platser, det räcker med dem jag har. Dessutom spöat första ryskan på senior nivå under 2010 års EM?(En stor bonus)

* Inom 10 år ha börjat träna någon. Ska desssutom försöka se till att det på ett eller annat vis står skrivet på papper att jag är utbildad armbrytartränare då jag avslutar min ledarskap- & coaching utbildning.

Detta är mina drömmar, man måste ha drömmar och mål med det man gör för att hålla igång utvecklingen. Oavsett dem är stora eller små så behövs dem. Jag har säkert flera drömmar och mål, men jag kommer inte på dem sehär på tu man hand.

For igår upp te storuman för att träna lite med dem... Så otroligt härligt gjort och bra val utav mig. Efter i lördagens flopp trodde jag aldrigv att jag kunde ha någon styrka kvar alls. Men så fel jag hade... När jag väl stod där vid bordet fick känna av både grym trötthet, mjölksyra och bara en massa underbart härliga bryt.  

Dessutom var jag starkare än jag trodde, bröt några vänstermatcher med heidi och hon stoppade mig i ett visst läge i vänster och frågade mig varför jag inte gjorde på ett visst sätt.. jag sade först att berodde på att jag var svag i det läget, men det höll hon inte med, hon bad mig träna på det isf, sen så kom jag fram till att det var pga skadan i handleden. Men hon tyckte ändå bara att jag skulle "bryta rätt" i den vinkeln.

Var skitkul att ha så många jämna att bryta ihop med som jag hade igår. Jag ser fram emot som bara den att efter jul börja träna mer med dem. Så underbart härligt...

For sedan hem te Rebecca där jag sov för att bussen hem gick före träningen start. Även hos henne hade jag kul, mycket snack hos tonårsbrudar hehe..

Får se hur framtiden bär med sig i träningsväg. Det märker man med tidens gång. 

Igår var som sagt blockbrytet, laddad som jag var innan tävlingen så trodde jag på bra placeringar.  När invägning var klar fick jag höra att vi skulle vara 17 deltagare i klassen, det kände jag var en utmaning, flera grymma brytare fanns där i, som tex Heidi, Felle, Fia, Sarah, Sara N. , och många fler, men jag såg det inte som ett hinder, snarare tvärtom, ju fler motstånader desto mer energi måste laddas upp. 

Vänster skulle börja, förlorade första matchen mot en jag aldrig förlorat mot innan, en hård match som segade ur, blev nog remmar men minns inte, tänkte då jag skulle ta igen min match i andra matchen, denna tjej hade jag dock vunnit över en gång innan, men så blev inte fallet denna gång... jag åkte ur på två raka och slutade på en 17e plats... lagom härligt.

Tappade då all fokus och alla laddning, nervositeten försvann och all adrenalin försvann, försökte ladda upp men det gick inte, all kraft var borta. 

Högern satte igång, fick samma tjej igen i första matchen som i vänster, men denan gång vägrade jag förlora nåt så in i helvete, vann första matchen, förlorade sedan andra mot en jag aldrig tävlat mot innan. Greppade upp henne på EM i fjol dock och bara testbröt lite. Sedan hade jag sista matchen mot Heidi, eftersom jag visste att hennes styrka är min svaghet och vice versa så tänkte jag att jag skulle lasta upp allt jag kunde och försöka ta henne iaf en cm eller så i start. För det visste jag mentalt att jag kunde, självklart gör jag då alla fel som bara går när jag ska köra mot henne, greppade på helt fel sätt än jag brukar, lastade inte alls upp som jag brukar, la inte på nå tryck alls, la inte i någon styrka.

Och där var jag nere i kudden... Inte nog med att jag förlorade som alltid innan, jag gjorde dessutom min sämsta match någonsin mot henne i går. Självklart tog humöret övertaget och jag blev rejält besviken på mitt resultat. Det kan jag inte neka något om, och det var väl både en och en annan som märkte det. Fick dock höra av Jonas varför jag inte varit i form under dagen, han sa att det berodde på sömnbrist. Vilket säkert spelade in en liten del i det, men jag vet att det var ju inte hela anledningen, jag hade ju under veckan haft bättre form än på länge och jag trodde verkligen att jag skulle kunna göra bra ifrån mig. Men det var tydligen inte min dag då.

Nu är det bara att träna nu för mig kommande veckor och fokusera allt på framtida "karriär". Som det ser ut nu så på måndag om en vecka bär det av upp till Storuman och träning där. Ska bli skoj att få bryta med lite nya männsker än vad jag har gjort nu på ett tag. Hoppas dessutom få tillbaka lite mer adrenalin... Jag tycker att det är så skönt att då och då få en adrenalinkick på träning och då känna att det finns där och att utmaningen då blir att hitta ett sätt att kunna ta fram den även på tävling.  

Nu blir det till att ta nya tag i träningen och sedan vara i grym form på nästa tävling när den nu kan tänkas bli.

Jag sitter här nu och är lite lagom rejält nervös inför tävlandet på lördag, är väl sisådär 40e tävlingen eller så, vet ej och jag är nervös, garanterat att jag är. Dessutom sitter jag och skriver på en uppsats som sak vara klar SENAST i morgon bitti... Har knappt börjat... hehe... alltid ute i sista sekund.

Idag har jag varit på Ryssträningen uppe i storuman på armbrytargymnasiet och gjorde klart min uppgift jag hade där, som jag nu ska fläta in i mitt arbete. Jag har observerat feedback från Leif, hur han är mot sina adepter under två ryssträningspass, hur de aktiva har reagerat och varför de har reagerat som de gjort... utifrån min synvinkel.

På lördag är det tsom jag skrev innan tävling och jag är rejält nervös. Däremot är jag duktigt laddad med så jag hoppas att jag kan lita på mina tidigare erfarenheter av nervositeter inför tävling att det även denna gång betyder något bra.

Det ska bli riktigt skoj att nu få träffa en del personer igen som jag inte träffat på länge, de därfrån söderut tex...
Jag hoppas att Sara från Skövde går i samma klass som mig, för då hoppas jag att jag fåt möta henne igen. Nog för att jag vann över hon senast men på just Blockbrytet i fjol så tog hon mig för att jag gjorde några små snedsteg i matchen. Så lite revansch ska jag ha trots allt.

Jag hopps framför allt att jag, tar min revansch och gör bättre placeringar än i fjol. Då vart det 6e plats i högern och 8e eller 9e plats i vänstern, då jag på denna tävlingar tidiagre gånger kommit med medalj hem. Jag hoppas på det nu i högern också, valören spelar ingen roll, bara jag får medaljen genom att jag kämpat mig upp till dem.

Dessutom blir detta högst troligt min sista tävling i Stockholmströja, Ja, om jag nu mot all förmodan skulle komma iväg till Kanada, så blir dte ju sista tävlingen då i Stockholms klubben men inte i deras tröja då isf.

Efter nyår, börjar jag nämligen tävla för Storuman Armsport, och inleder det året med enabrt tre tävlingar, Northern Arm i Arjeplog, Wild Arm i Storuman och sedan Vindelälvsbrytet i Sorsele. Nästa år ska nämligen bli ett tränings år för mig. Då jag både vid bordet och utanför fokuserar på EM 2010. Då ska jag vara i bättre form än någonsin och ta hem min första EM-medalj någonsin. Det är drömmen min åtminstone. Jag tänker nämligen inte åka ifrån ett EM till utan medalj. Eller åtminstone inte med 4e platser.

Ja, denna vecka började med ett inte alltför bra gym pass. Ca 40-45 min var jag där, hade hoppats på ungefär det dubbla men hade absolut noll ork så körde på en liten stund iaf. Bättre än att jag inte vart där över huvudtaget.


Jag känner dock idag att jag har lite träningsvärk i armarna och det är jag glad för. Då var det iaf lite bra att jag drog mig dit.

Nu ikväll hade jag ett armbrytarpass som gick väl sådär för min del, så mycket nu som bara ska nötas nötas nötas in tills det sitter helt och hållet. 

Nästa vecka hoppas jag att jag orkar köra lite mer än idag.

JAAAAAAAAA!!!!
Det är vad jag åtminstone drömmer om att bli. Idag var jag uppe i storuman och såg på när armbrytareleverna hade sin ryssträning, pga mina studier så kunde jag inte vara delaktig i det hela. Det var just av studierna som jag denna torsdag och nästa ska va på plats för att se hur det går till. När jag är klar med min uppgift kan jag skriva här vad min uppgift bestod av.

I slutet av passet avslutade dem traditionellt med brottar-basket. Hade planerat att vara med på den men eftersom jag avslutade min penicillinkur idag så fick jag skippa det denna gång. Nästa vecka är jag deffinitivt med och spelar.

När jag stod och tittade på ryssträningen insåg jag hur klen, styrkemässigt jag kände mig så nästa vecka blir det deffinitivt träning för min del. Sedan när jag tittade på brottarbasketen så hade jag ett stort leende både på läpparna men även inombords, bara att se gemenskapen i gruppen, lag-samarbetet och bara se spelet i sig. Hehe, hade jag inte vart sjuk skulle jag spelat med, men men är man sjuk/har vart så får man ta konsekvenserna.

Dessutom under hela passet idag så kände jag att jag kikade med "andra ögon" och att tränar rollen var något för mig.

Skriver mer när jag har något träningsvettigt att skriva igen...

Idag för ett år sedan utspelades det som jag trodde för mig nästan var helt omöjligt...

Vid fuskostbordet sitter jag med stor del av det svenska armbrytarlandslaget på hotell Boliarski, (var så det uttalades iaf, den bulgariska stavningen kan jag inte), jag sitter där och njuter gårdagens stora medalj, dan innan hade jag tagit min dittills största medalj. Junior VM-brons i vänster arm, den arm jag inte trodde mig skulle ta medalj i alls eftersom den inte är stark, inte jämfört med högern och då den vart skadad under större delen av min "armbrytarkarriär".
Jag satt där och åt min portion med havregrynsgröt , utan mjölk eller annat tillbehör i och kände att jag hade en styrka inombords som jag inte hopppades var inbillning. Där satt jag och hade väl lyckats smälta att jag vunnit bronset.... trodde jag.

Tävlingen sätter fart senare samma dag, jag har precis brättat för min kusin att jag dagen innan tagit vm-brons och jag grattar henne på hennes födelsedag.

Min klass ropas upp och jag börjar tävla, första matchen vinner jag, andra och tredje likaså. Micke som var landslags ansvarig säger mig var gång jag går ner från scen, helt iskallt och med ett lugn som är underbart i den stunden, nämligen;- det var första matchen vunnen, - det var andra matchen vunnen, - det var tredje matchen vunnen.

När jag vunnit tredje matchen så har jag en adrenalinnivå som är skyhögt så jag lägger mig ner på golvet för att slappna av lite granna och återigen få ner adrenalinet lite. Micke är då så snäll att han går för att se när jag har min nästa match, Emma som ska gå fram till mig för att säga något får av Micke höra: -Det är ingen ide att prata med henne för hon är i en helt annan värld. Jag kan då säga att jag log i den stunden för då insåg jag hur laddad hur jag var just då.  

Strax efter kom han tillbaka till mig och säger med lika lugn röst som innan:
- Sara, du är obesegrad till finalen du har tävlat klart för en stund.

Jag vet att jag frågade vad han sade för jag var inte säker på att jag hört rätt så han upprepar samma sak igen:
-Du är i final och är obesegrad, du kan gå ifrån för du ska inte tävla mer förrän i eftermiddag.

Kommande timmar flög både den ena och den andre tanken in genom huvvet på mig och så fort jag fick "beskedet" av Micke så kände jag att kroppen var ur balans. Jag var nämligen hungrig, vilket jag aldrig brukar vara i vanliga fall på tävling. Sen ringde jag mamma efter bara någon minut och inte alls med lugn i kroppen berättar att jag var i VMfinal- obesegrad. Hon satt då i den stunden på ett möte på jobbet och alla hade då fått höra vad jag sagt.

Under de kommande timmar så flög tankar genom huvvet där jag fick för mig att jag hade tävlat klart och kommit utanför prispallen... igen.. Jag hade ju mitt brons så jag var ju nöjd, sedan blev jag osäker på om jag verkligen hade åkt ur, jag hade ju trots allt inte förlorat en enda match, så det kunde inte vara så. Dessa tankar flög om och om igen runt i huvvet på mig och jag fick varje gång intala mig att jag var i final.

Finalerna började sättas igång, jag satte hörlurarna i öronen och satte på Mp3:n min och började ladda upp. 4 svenskar förutom mig var i final den dagen. 2 junior tjejer och en master gubbe och en grandmastergubbe.  Tre av dessa finaler ser jag inte, inte för att vara ohyffsad utanför att jag behövde den laddningen jag behövde. Mitt adrenalin fick inte höjjas för fem öre, men när den sista tjejen skulle köra sin final så kände jag mig nästan rastlös av inre lugn så jag såg hennes final och såg henne vinna. Då hon kom ner från scen sade hon skarpt åt mig att fortsätta ladda, jag skulle ju ha min final just efter.

5-10 min mer laddning sedan ropar dem upp junior flickor -70 kg och jag går med mitt lugn upp på scen, sedan ställer jag mig upp vid bordet. Domarn säger "ready go" matchen sätts igång och matchen stoppas, (i efterhand har jag sett i ett klipp att det blev remmar, tänkte inte på det då, blev bara rädd att min dröm om guldet skulle försvinna i det ögonblicket). Remmarna sätt på och matchen startas om. "Ready Go!" Matchen är över och jag känner hur min dröm slagits i uppfyllelse. Ca en minut senare så står jag där högst upp på pallen och Svenska Nationalsången spelas och den känslan, den känslan vågade jag inte tro på att jag kände inom mig.

Ca 2-3 minuter senare ringer jag upp mamma och stolt och överlycklig berättar vad som just hänt och efter ca 1-2 minuter senare tror jag måste jag sluta prata för då kommer tårarna, glädjetårarna som jag lyckats hålla ifrån under stunden på pallen. 

Senare på kvällen får jag ett sms från min kusin där det står: "Tack, och grattis själv till guldet." Jag fick även en himla massa grattis sms, som jag än idag har sparat därför att det är en så stor händelse i mitt liv.

Här sitter jag dessutom samma dag ett år senare med äggstocksinfektion och förkylning och träning finns bara i tanken för tillfället.

Nu sitter jag här nere hos mamma och pappa och får som sagt inte träna något, dröjjer väl två veckor eller så innan jag får träna igen...

Det känns som att jag just nu inte har något alls att göra. Att vara på ett ställe man inte trivs på och att sedan inte kunna träna, vilket är det man älskar mest så blir man väldigt rastlös väldigt lätt. Jag är hellre hemma hos mig och skippar i att dra och träna för att jag inte känner för det och därmed har en slappar dag. Det är härligare då eftrsom där trivs jag så otroligt mycket.

Jag hoppas iaf att jag så fort som möjligt blir bra och att jag efter antibiotika kuren blir bra så fort som möjligt så att jag kan träna igen. Har nu en motivation som är högre än på länge gällande träning, troligtvis enbart för att jag inte får träna nu.

Nu ska jag försöka vila kroppen från träning oavsett hur svårt det är för att sedan komma tillbaka vara i grym form och sedan en vilja starkare än stål.

Som sagt, jag har just varit hos läkarn och ska börja min medicinbehandling idag och jag frågade när jag får börja träna igen och eftersom det inte blir någon träning för min del på åtminstone en vecka så är det ju garanterat ingen tävling på lördag. Hade sett fram emot det som bara den och så, men men, thats life, man kan inte alltid få det man vill. tyvärr.

Får se om jag ens kan tävla i Gävle 18 oktober, jag hoppas det, Jag kommer ändå hur som helst befinna mig på båda tävlingarna oavsett jag får tävla eller inte. 
Just nu känns det inte alls kul, och att låta dagarna gå utan att få träna är inte alls lockande.  

Ska se till att inte låta den lilla förkylning jag lagt på mig nu bli värre för då kommer jag isf inte ens kunna komma iväg till Flen på lördag och då blir dte bara ännu värre för min del... iaf i tråkighet... hehe

Nä, snart ska jag till apoteket så jag kan hämta ut mina mediciner.

Detta är vad jag haft nu i helgen.

Som sagt som jag skrev i förra inlägget så var denna helg oförglömlig och dte slutatde inte nog med tävlingen.
på Söndagkvällen for vi in te mannheim och kolla hockey match, mannheim vs frankfurt och mannheim vann på hemma plan  efter straffarna. Jädrans vilken power dte var på den matchen i hela arenan.

Jag har aldrig sett en hockey match förut live och satans se kul det var, hade vart skoj att känna till lite mer om åtminstone en eller två spelare hade vart så lättare att följa med i spelet då.

Måndagen började med att jag vakande av att Camilla och Sarah pratar med varandra i att Sarah missat sin buss, men Camilla med sitt lugn kör henne tjugo i sex på morgon till flygplatsen så hon åtminstone hinner med planet. Det var ju som sagt bara bussen hon hade missat.

På kvällen skulle jag och Anna ha åkt hem, så under dagen for vi och kollad epå en borg- ruin, jätte mäktigt, så himla fint, sedan far vi hem te Camilla och käkar innan dte är dags att fara te Mannheim för att ta bussen upp te flygplatsen utanför Frankfurt, vi skulle åtminstone få en probblemfri hemresa- trodde vi.

Jag hade börjat få ont i ljumsken på vänster sida under mådnagen men brydde mig inte så mycket om det, var inte så farligt, tyckte jag. Väl framme på flygplatsen så börjar det göra mer ont och jag börjar må illa pga smärtan, hade dessutom fått tabletter av Camilla som jag skulle ta mot krämpandet. ju mer smärtsan steg desto mer ökade illamåendet, så självklart spydde jag två ggr på flygplatsen, (hann på toan, så spydde inte i hallen).

När vi checkade in väskan så satt kvinnan i check-in disken och var tveksam på att jag skulel få flyga, hon tyckte jag inte såg så pigg ut, jag förklarade bara att jag hade ont mådde illa och ville hem, jag kunde flyga. Väl vid säkerhetskontrollen så hade jag rejält ont så Anna bad mig sätta mig vid väggen så jag inte skulle behöva gå genom hela kön, hon skulle ändå komma förbi där så det var lugnt. Det stod en personal där en bit ifrån och frågade hur jag mådde, jag berätta lite kort och han fråga om jag ville ha medicin men jag mådde för illa, han tillkalla en annan personal som kom och frågade hur jag mådde. Jag sade igen att jag mådde illa och hade ont nere i magen,  men att det var bra. Han bad mig sitta still och sedan 3-4 min senare högst så kom två ambulanspersonal och kollad ehur dte stod till med mig, eftersom jag hade spytt, inte kunde röra benet så tog dem med mig ut i ambulansen. Detta inom ca 15-20 min högst efter att väskan hade checkats in. 

 I Ambulansen börjar dem kika och se hur dte är emd mig, och vi hade då fått veta att jag inte kund eflyga hem ikväll för jag var inte i rätt tillstånd, Anna som inte kunde ngn tyska fick ringa hem och säga att vi inte kom till Sverige med det planet men att hon inte visste vad som hände. Jag kunde med min tyska förstå lite granna vad ambulanssjukvårdarna sade men jag kunde inte prata något på tyska. Så jag pratade engelska med dem och dem på tyska och engelska emd mig.

Sedan blev det akut infört till sjukhuset efter ca 45-60 minuter eller så. underrsökningar när jag kom in ochjag och anna försökte få tag på Camilla, hon pratar ju ändå flytande tyska. igår morse fick vi targ på henne, hon var skärrad då hon inte visste vad som hade hänt exakt mer än att jag låg på sjukhus och så. Hon tog sig upp dem 15 milen från henne upp till det sjukhuset jag låg på.

Redan igår mose var jag bättre, så gårdagen blev en massa väntan, men det var för mig en trygghet då Camilla var på plats, då läkarna fick prata direkt med henne på tyska vad dte var för fel, så översatte hon för mig vad det var. Så när jag igår hade gjort två undersökningar och fått dropp en sista gång fick jag fara ifrån sjukhuset. Det var en lättnad. Men det jag hade var en infektion i äggstocken på vänstersida. Sånu väntar jag på att läkarna  här i sverige ska ändra om mitt tyska recept till svenska så jag får ut min behandling i morgon och kan påbörja min kur att få bort infektionen.

Fick sedan på kvällen igår flyga hem så jag och Anna kom till sverige sent igår kväll och idag kom jag hem till mamma och pappa igen på dan. Men nu kommer allt ordna sig mycket bättre. 

Som sagt detta blev en oförglömlig helg.

Efter tävlingen fick jag höra av Pascal Girard:  (en Armbrytare från Schweiz, som jag före dennna tävling aldrig pratat med innan men som jag i flera år vetat vem det vart och sett han några gånger på tävling) - You were so agressive by the table, thats good. Han var imponerad över mitt sätt att bryta, det var stort för mig att få höra något sådant av en så duktig armbrytare som honom. 

Jag har även funderat på att börja blogga på engelska, detta blir efter jul, men det skulle vara skoj att även andra brytare från andra länder kan följa både hur dte går för mig och för andra brytare i Sverige, tänker skriva lite mer än bara om mig då. Dessutom bättrar jag på min engelska så otroligt då, men det blir som sagt i början av nästa år.

Nu blir det Flens Armfight till Lördag så får vi se vad som sägs utifall att jag får tävla då eller inte. Jag är oavsett vad på plats och hejjar på dem andra men jag vet ej än om jag får tävla då eller inte. Får se vad som bloggas om nu i veckan.