Att alltid stå i andra ledet...
Tidigare idag så tittade jag på SM-sprinten, längdskidor idag på tv:n och som vanligt började jag fundera på allt mellan himmel å jord vad gäller träning å tävling. Anledningen till att jag började fundera är för att en kompis till mig var där å tävla, inte för att hon tillhör eliten men hon var där å tävla iaf.
Jag frågade henne tidigare i veckan vad hennes mål för helgen var, å det var att ta sig runt med bra tid. Hon hade inga större förväntningar sa hon. Hon hade dessutom tävlat för lite inför SM sa hon.
Under samma lopp som hon kör har hon också dem som tillhör eliten, landslagsåkarna. Hon vet att hon iaf inte förtillfället ligger i närheten, och dessutom inte har en chans att kunna slå dem. Det fick mig att börja fundera på min syn proffsbrytare och amtörbrytare på ett tex just SM. Varför har jag inte tänkt på detta förr?
Jag tror att anledningen är för att jag själv alltid, eller nja alltid å alltid, men då jag var junior själv höll mig i toppen och inte reagerade så mycket på det då. Jag tänkte inte heller så mycket då på dem som alltid hamnar i andra ledet, dvs alltid hamnar efter den som vinner eller alltid hamnar på platserna just utanför pallen. När jag började hade jag inte så många juniorer i mina klasser och dessutom så tyckte jag att dem flesta brytarna var lättare än mig.
Det jag försöker säga är att jag fick alltid nästan alltid möta enbart seniorer och jag fick alltid dessutom höra att jag visade för mycket respekt i mina matcher, detta fick mig att bryta "på riktigt" dem gångerna jag fick möta juniorer. Flertalet gånger gick de på olika vis bättre för mig i seniorklasserna än i juniorklasserna. Inte för att jag inte tog medaljer i juniorerklasserna å enbart i senior, så var de verkligen inte.
2003-2004 var mina juniorår och det var enbart 5-6 gånger tror jag som jag kom helt medaljlös från en tävling, Jag är jätteglad nu i efterhand att jag faktikst gjorde det även om jag numera önskar att det borde ha hänt fler gånger. Just efter tävlingarna var jag kanske inte alltid så glad, men det var mest för att inte gjort hundra procent utan mer eller mindre omedvetet gett upp redan före tävlingen, omedvetet för att jag alltid är så extremt nervös. Men jag vet nu också att jag var sällan besviken för att jag inte kom på pallen utanför att jag som sagt visade för mycket respekt, jag fegade ur helt enkelt.
Återigen, det finns ju dem som alltid hamnar som nummer 2 och alltid få stå i andra ledet. Jag vet att då ajg var junior så fanns de dem av mina motståndare som gav upp före matcherna började därför att, jag hade ett grepp som var både starkt och stabilt och då dem kände det så gav dem upp just efterstart då dem kände sig chanslösa, och därmed även gav upp utan att ens försökt. Jag behövde inte ens va starkare än dem, vem vet, dem kanske hade vunnit den matchen om dem bara försökt.
I -70kg juniorklassen finns en tjej, Sarah sedan årskiftet nybliven senior. Hon är en supergrym armbrytare, framförallt i vänster som till en början var hennes glänsararm, men numera är hon även grym i högern. SOm junior kammade hon bla hem; 4 VMGuld, 3 EMGuld och 4 SMGuld, bara i juniorklasserna, hon har även kammat hem andra mästerksapsmedaljer. På både EM och VM har hon några gånger haft samma motståndare i finalen som hon har spöat i finalen på SM.
Det finns självklart flera andra ruggiga idrottare runt om i världen och självklart även inom andra idrotter. Tex, 7-kamparen Carolina Klüft, då hon höll igång, Ryska stavhopperskan Jelena Isenbajeva, Armbryterskan Heidi Andersson i hennes höger och även ryska Armbrytar-miraklet Irina Makeeva och självklart många många andra med runt om på denna jord.
Så har vi ju som sagt dessa som alltid hamnar bakom dem bästa, som inte får komma högre upp därför att dem står i andra ledet. Det kan tom va så att dem som står på pallen är i en klass för sig å så gör man allt för att ta sig till en grym 4e plats istället. Men att veta det att den/dem bästa tom kan ha en dålig dag å sen har du en skitbra dag kasnke den bästa nånsin och du kanske även är i din bästa form nånsin å ändå lyckas du inte komma högre upp. Kanske är så att den som alltid vinner denna gång enbart kommer 3a och att de 2 som hamnade högre upp bara hade tur. Dem är alltid å nosar men inte mer än så. Det måste kännas surt då att komma 4a å veta att "Jaha inte ens då jag ger 100% mer än vanligt kommer jag inte längre än vanligt."
Jag ösnkar i efterhand att jag ändå kommit på fler 4e platser än jag faktikst gjorde. För även om det är dne värsta platsen att sluta på så är det endå, enligt mig den bästa för då är det oftast bara så lite som man behöver träna på för att ta steget upp på pallen. Dessutom utvecklas man på ett helt annat sätt då så länge man fokuserar på det. Likadant om man alltid stannar 2a i finalen, och aldrig lyckas slå den som alltid vinner. För när du väl når "den speciella medaljen" så har du tagit ett STORT steg.
Vad jag menar med det är att, om du verkligen vill något så bör du hålla fokus på just det tills du vet att INGET stoppar dig. För när du vet det, då ska du fokusera och förbereda på vad som sker efteråt. Jag vet att jag inte visste min fortsättning då jag blev världsmästare. Det har tagit mig tills nu att inse det för att ta mig ett steg högre. Inte för att jag har ett specifikt mål för tillfället. Men jag vet däremot att jag måste tävla hela detta året för att se varför jag ännu tävlar trots alla mina bakslag.
Ja, jag har ju ett specifikt mål som jag vill nå just i år. Jag vet dessutom att jag kommer klara det, jag vet inte NÄR men jag vet ATT jag kommer klara det. För att nå dit måste jag ändra lite i min inställning vid tävlingbordet. Målet har jag haft i 3 års tid, men jag behöver fler efter det.
Men att alltid stå i andra ledet innebär inte att allt är över... Långt ifrån, för det man behöver göra är då att alltid jaga å hitta nya vägar fram till målet. Det blir ju alltid svårare, enligt mig att jaga nya vägar att försvara då man int vet vilka vägar moståndaren gått. Men en sak är då säker, oavsett vilka du har över dig å vilka du ska slå... Ge aldrig upp för vill man något så går det.
Jag frågade henne tidigare i veckan vad hennes mål för helgen var, å det var att ta sig runt med bra tid. Hon hade inga större förväntningar sa hon. Hon hade dessutom tävlat för lite inför SM sa hon.
Under samma lopp som hon kör har hon också dem som tillhör eliten, landslagsåkarna. Hon vet att hon iaf inte förtillfället ligger i närheten, och dessutom inte har en chans att kunna slå dem. Det fick mig att börja fundera på min syn proffsbrytare och amtörbrytare på ett tex just SM. Varför har jag inte tänkt på detta förr?
Jag tror att anledningen är för att jag själv alltid, eller nja alltid å alltid, men då jag var junior själv höll mig i toppen och inte reagerade så mycket på det då. Jag tänkte inte heller så mycket då på dem som alltid hamnar i andra ledet, dvs alltid hamnar efter den som vinner eller alltid hamnar på platserna just utanför pallen. När jag började hade jag inte så många juniorer i mina klasser och dessutom så tyckte jag att dem flesta brytarna var lättare än mig.
Det jag försöker säga är att jag fick alltid nästan alltid möta enbart seniorer och jag fick alltid dessutom höra att jag visade för mycket respekt i mina matcher, detta fick mig att bryta "på riktigt" dem gångerna jag fick möta juniorer. Flertalet gånger gick de på olika vis bättre för mig i seniorklasserna än i juniorklasserna. Inte för att jag inte tog medaljer i juniorerklasserna å enbart i senior, så var de verkligen inte.
2003-2004 var mina juniorår och det var enbart 5-6 gånger tror jag som jag kom helt medaljlös från en tävling, Jag är jätteglad nu i efterhand att jag faktikst gjorde det även om jag numera önskar att det borde ha hänt fler gånger. Just efter tävlingarna var jag kanske inte alltid så glad, men det var mest för att inte gjort hundra procent utan mer eller mindre omedvetet gett upp redan före tävlingen, omedvetet för att jag alltid är så extremt nervös. Men jag vet nu också att jag var sällan besviken för att jag inte kom på pallen utanför att jag som sagt visade för mycket respekt, jag fegade ur helt enkelt.
Återigen, det finns ju dem som alltid hamnar som nummer 2 och alltid få stå i andra ledet. Jag vet att då ajg var junior så fanns de dem av mina motståndare som gav upp före matcherna började därför att, jag hade ett grepp som var både starkt och stabilt och då dem kände det så gav dem upp just efterstart då dem kände sig chanslösa, och därmed även gav upp utan att ens försökt. Jag behövde inte ens va starkare än dem, vem vet, dem kanske hade vunnit den matchen om dem bara försökt.
I -70kg juniorklassen finns en tjej, Sarah sedan årskiftet nybliven senior. Hon är en supergrym armbrytare, framförallt i vänster som till en början var hennes glänsararm, men numera är hon även grym i högern. SOm junior kammade hon bla hem; 4 VMGuld, 3 EMGuld och 4 SMGuld, bara i juniorklasserna, hon har även kammat hem andra mästerksapsmedaljer. På både EM och VM har hon några gånger haft samma motståndare i finalen som hon har spöat i finalen på SM.
Det finns självklart flera andra ruggiga idrottare runt om i världen och självklart även inom andra idrotter. Tex, 7-kamparen Carolina Klüft, då hon höll igång, Ryska stavhopperskan Jelena Isenbajeva, Armbryterskan Heidi Andersson i hennes höger och även ryska Armbrytar-miraklet Irina Makeeva och självklart många många andra med runt om på denna jord.
Så har vi ju som sagt dessa som alltid hamnar bakom dem bästa, som inte får komma högre upp därför att dem står i andra ledet. Det kan tom va så att dem som står på pallen är i en klass för sig å så gör man allt för att ta sig till en grym 4e plats istället. Men att veta det att den/dem bästa tom kan ha en dålig dag å sen har du en skitbra dag kasnke den bästa nånsin och du kanske även är i din bästa form nånsin å ändå lyckas du inte komma högre upp. Kanske är så att den som alltid vinner denna gång enbart kommer 3a och att de 2 som hamnade högre upp bara hade tur. Dem är alltid å nosar men inte mer än så. Det måste kännas surt då att komma 4a å veta att "Jaha inte ens då jag ger 100% mer än vanligt kommer jag inte längre än vanligt."
Jag ösnkar i efterhand att jag ändå kommit på fler 4e platser än jag faktikst gjorde. För även om det är dne värsta platsen att sluta på så är det endå, enligt mig den bästa för då är det oftast bara så lite som man behöver träna på för att ta steget upp på pallen. Dessutom utvecklas man på ett helt annat sätt då så länge man fokuserar på det. Likadant om man alltid stannar 2a i finalen, och aldrig lyckas slå den som alltid vinner. För när du väl når "den speciella medaljen" så har du tagit ett STORT steg.
Vad jag menar med det är att, om du verkligen vill något så bör du hålla fokus på just det tills du vet att INGET stoppar dig. För när du vet det, då ska du fokusera och förbereda på vad som sker efteråt. Jag vet att jag inte visste min fortsättning då jag blev världsmästare. Det har tagit mig tills nu att inse det för att ta mig ett steg högre. Inte för att jag har ett specifikt mål för tillfället. Men jag vet däremot att jag måste tävla hela detta året för att se varför jag ännu tävlar trots alla mina bakslag.
Ja, jag har ju ett specifikt mål som jag vill nå just i år. Jag vet dessutom att jag kommer klara det, jag vet inte NÄR men jag vet ATT jag kommer klara det. För att nå dit måste jag ändra lite i min inställning vid tävlingbordet. Målet har jag haft i 3 års tid, men jag behöver fler efter det.
Men att alltid stå i andra ledet innebär inte att allt är över... Långt ifrån, för det man behöver göra är då att alltid jaga å hitta nya vägar fram till målet. Det blir ju alltid svårare, enligt mig att jaga nya vägar att försvara då man int vet vilka vägar moståndaren gått. Men en sak är då säker, oavsett vilka du har över dig å vilka du ska slå... Ge aldrig upp för vill man något så går det.
Kommentarer
Trackback
