4e plats: Känns trist, oftast.
3e plats: Helt okej, men vad hände?
2a plats: Riktigt bra, bara 1 som är bättre.
1a plats: Var motståndet tufft nog?

Kul att leka med dessa tankar. Jag satt tidigare ikväll och funderade över mina silvermedaljer. Jag har sett så många genom åren i olika sporter som blitt så besviken över att slutat tvåa. Varför? Om du alltid ska vinna, då försvinner ju målen fortare ju. Så tänker iaf jag, om man nu inte gör som stavhopperskan Jelena Isenbajeva som ska slå rekordet i att slå Världsrekord

Jag minns mitt första silver, det var på min 4e tävling. Jag vet att jag vart jätte glad då. Var på en då liten tävling (blockbrytet i gävle). På den tävlingen var jag, åtminstone bland tjejerna yngst. jag var 14 och den som var näst yngst mötte jag i finalen. Hon var 16 år. Jag minns att jag tyckte att hon var grymt stark. I kvalmatchen förlorade jag lätt mot hon men gick sedan hela vägen till finalen där jag fick möta hon igen. Jag hade liiiiiiiite mer chans men inte mycket eftersom jag förlorade den med. några av mina klubbkamrater sade att jag skulle ha vunnit om det bara inte vurit så att jag var så otroliggt snäll och försiktig vid bordet och mot motståndarna mina. men eftersom jag förlorade den matchen så visste jag att hon åtminstone den dagen var starkare än mig. Jag var hur som haver riktigt glad iaf. jag hade gett allt den dagen.

Om du slutar som tvåa, då vet du vad du behöver träna på till nästa gång. Jag kan mig inte minnas ha "förlorat 1aplatsen" och "bara" fått ett silver. Det har troligtvis hänt men när man gått över 100 matcher så kan man inte minnas alla matcher.

Min filosofi: Njut av din dagskapacitet, du vet aldrig om motståndaren har en bättre dag än du. även om du känns i toppform så kanske motståndaren din med gör det och någon måste ju vinna. 

Jag kan berätta att jag har flertalet av guld. Flera av dem betyder minde än flertalet av mina silver. Ibland har jag vunnit en tävling enbart för att dem jag vanligtvis åker ut mot inte ställer upp i min viktklass. Det är inget som känns skoj kan jag lova. 

Vissa tror att jag blir rejält missnöjd över att förlora. Dem har fel, visst kan kan bli sur och irriterad men då är det oftast för att den matchen jag åkte ur i inte var snygg gjord.

Jag känner mig mer än sugen på att tävla igen redan nu i sommar, men jag vet hur jag blir då jag inte tävlar så lika bra att vila som jag bestämt. Idag har det gått ungefär en vecka sedan svenska mästerskapen acgjordes och trots att jag inte tävlade själv så har kroppen sagt ifrån precis som att jag faktikst tävlade. mentalt trött och jag är glad att jag trotys allt kommit upp ur sängen. Det är jobbigt att vara så gott som konstant trött den är man vet att sömn skulle snika....

Allt denna gång mer en annan...