- Ändra träningen, är du säker på att du inte tränar för hårt?
- Vila ett pass eller två, så kommer du vara tillbaka sen.
- Men, det är ju ingenting, känns det tungt, kör på hårdare så går det över.

Kommentarer som dessa har jag fått det senaste året när det gäller min träning. Men att ändra min träning är inte det lättaste kan jag säga. Jag har testat... FLERA gånger. Jag kan säga att jag ännu står och trampar nere på botten och försöker hitta ett bra sätt att stabilt ta mig uppåt. Som jag har skrivit förut så tävlar jag inte i år därför att jag inte klarar av hur jag mår efter en tävling. Den trötthet jag har är mer än vanlig trötthet. Jag har jämfört den ungefär som om man har rejäl feber. Medan man ligger still i sängen är man hur klar som helst i huvudet men så fort man reser sig så grötas allt ihop till en enda stor röra. Det är inget jag rekomenderar.

Första gången jag hörde om detta var, när en svensk elitidrottare slutade sin karriär bland annat på grund av att han efter ett stort mästerskap fick ett sådant kraftigt bakslag att träningen slog emot han och vart för tuff, trots att det var samma gamla träning som han haade kört som innan. Min tanke då var att - Det är väl inge svårt med det, bara att ta det lungt. Vila och sen börja försiktigt. 

Vad jag inte visste då var att det är svårare än så. Nu sitter jag själv i samma sits mer eller mindre och kan inte träna allt för hårt under längre tid. Men motivationen min ligger för högt för att jag ska kunna sluta. Jag har i ungefär ett år försökt att ändra min träning så att kroppen ska orka men det är ännu inte helt fungerande.  
 
En f.d. klubbkamrat till mig sade till mig senast vi sågs något i stil med - Jag vet hur du har det vad gäller din träning men jag kan inte förstå hur det är, för jag har inte vart i den situationen själv. Detta gladde mig otroligt kan jag säga för något sådant har inte sagts förut. inte på det viset iaf.  

Träning på torsdag, längtar som attans, armarna bara skriker efter att få bryta igen.