2006 var året...
Här vill jag berätta en liten historia som utspelade sig 2006. Året var för mig väldigt betydelsefullt och det var mycket som hände.
I början av året så bestämde sig jag och två kompisar att vi inte skulle äta något godis alls på ett helt år. Om någon av oss bröt det så skulle denne få allt hår på huvudet bortrakat. Ingen av oss åt något godis det året.
Jag planerade också att börja träna i den klubb som Malin Kleinsmith skulle starta och hon var och är en någon som jag har sådan otrolig respekt för. För mig var hon då en riktigt stor armbrytare och att träna med henne, var en sensation. I början av året så hade hon en intervju, för någon engelsk radiostation tror jag det var, hemma hos sig och hade då satt upp en träning i samband med det, så jag och några fler armbrytare var då där och efter intervjun körde vi på med träning. Det var stort för mig, för jag minns att min engelska inte var så bra, eller jo bra var den säkert men jag vågade inte använda den i samma utsträckning som jag gör nuförtiden.
under den träningen säger hon till mig:
- Du kan inte vara så långsam, för fortsätter du att vara det, då kommer du förlora varenda match framöver.
Vi gjorde några startövningar och en som vi gjorde hade jag ca 10 starter och jag förlorade ungefär 9 stycken, så att vinna en av tio matcher var ju inte att kallas snabb. Som sagt, jag var LÅNGSAM. Klubben startas upp och träningarna består mycket utav boxning-övningar och många startövningar och sen även självklart all vanlig brytarträning. In blev bara starkare och starkare och jag förlorade även vikt det året, sammanlagt gick jag ner 7 kg och fick som sagt mycket mycket starkare.
I slutet av april var det dags för SM, och då var planerna mina att gå i -70. Jag lyckades inte emd det för på invägning vägde jag 70.4 och med enbart en timma kvar av invägning så kände jag att jag har ingen möjlighet med detta. Så Jag tävlade i +70 kg i junior klassen. I senior klassen däremot skulle det ju bli så att jag skulle tävla i -80 men den tjej som skulle tävlat den klassen var sedan länge invägd och klar och såg då att hon var själv så hon gick då upp en klass till +80 för att få lite motstånd. Så då vart jag själv i -80 och i -70 i sneior så var där med bara en, så vi tog det gemensamma beslutet att båda två skriva upp oss i +80, eftersom vi båda ville ha fler att tävla emot.
Jag var inte glad då planeringen min spruckit. Så det blev så att jag tävlade i +70 kg i junior och +80 kg i senior. I juniorklassen var vi två stycken och i senior var vi 5 tror jag. I junior vann jag i båda armarna och hade då kvalat till svenska landslaget och i senior kom jag 4&5. Det var som sagt inte den bästa dagen för mig, men jag var iaf i landslaget och hade nu möjlighet att göra mitt mål, nämligen att få tävla på VM i Manschester i England i okt-nov.
På försommarn så hade vi en "showdag" och tävling i Stockholm. Det var både en nybörjartävling och "proffstävling" och vi lärde även ut armbryning under den dagen. På plats fanns även fler sporter och det hela kallades "nationaldagsspelen".
Då jag hade en mindre skada i min vänstra handled så tävlade jag abra i höger arm och jag ahd etvå andra motståndare i min klass. Zhanna från lettland och Felle från Flen (då e-tuna). Jag kände mig inte helt i form då och var rejält nervös eftersom jag visste att jag inte skulle ah en chans allt mot någon av dem. Då hade Fleicia redan hunnit vinna medaljer från både EM och VM i både junior och seniorklass.VAd Zhanna hade vunnit innan dess minns jag inte men även hon är en duktig armbrytare.
Mina resultat från den tävlingen var att jag Zhanna en hård match och jag gjorde även något som jag aldrig hade gjort innan, nämligen vinna över Felicia. I blev rejält glad och då visste jag, att nu kan jag, det var ömöjligt. I över ett helt år innan så hade hon vunnit varenda match mot mig.
Året fortsatte som vanligt och det var inte det året med mest tävlingar för mig. Jag fortsatte att träna hårt och började också träna på gymmet på skolan. Jag blev bara starkare och starkare och drömmen om att få tävla i England kom bara närmare och närmare. Mina mål för den tävligen var att vinna över Engelskan, Dawn Higson (2004 års junior världsmästare i +67 kg, som klassen då hette.) Vi hade kontakt över MSN och hon visste mycket väl vad jag drömde om.
Nordiska Mästerskapen var ungefär 2-3 veckor före VM och jag var så nervös inför invägningen. Allt jag ville var ju att denan gång få tävla i -70 kg. Under veckan hade jag legat kring 67-68 kg men jag vågad einte lita på att dte skulle hållas där. Det gjorde jag, på 60 någonting vägde jag in, troligtvis 68 eller så. jag vart såglad då jag hörde att dte var under 70kg så jag hörd einte vad dem sade för något. Jag blev verkligen glad då och såg då fram emot att tävla.Då var dte bara dags att betala invägningsavgiften.
Jag ringde mamma och berättade att jag hade klarat det. På tävligen slutade jag 3 höger och 4 vänster junior och 2 höger och 3a vänster senior. Den som kom trea i vänster i junior var en tjej som jag då tränade ihop med och jag visste att detta var exakt vad hon ville. Jag var otroligt glad för hennes skull.
VM närmade sig med stormande steg och i sista minuten fick jag helt klart för mig att jag hade råd att åka. Jag fick efter mycket planering ihop pengarna som behövdes för resan. Nu fanns ett nytt problem, min vikt. På SM hade jag ju kvalat in i +70 junior och skulle även tävla -80 senior... jag vägde 67kg, vad skulel jag göra? Att tävla i en tyngre viktklass än jag väger är inget hinder, det är däremot ömöjligtatt väga in för tung. Så det behövde jag inte oroa mig om, jag ville bara själv mentalt ligga så nära 70 som möjlig tom helst över.
På invägningen i manschester, var jag verkligen nervös och jag hade ätit rätt mycket under dagen för att va så tung som möjligt. VÅgen visade 70.4 och lugnet lade sig över mig.
Tävlingen startar och jag gör mitt bästa... Äntligen ska jag få möta Dawn Higson, i höger arm (jag tror det var höger iaf.)
Jag var så laddad och hon likaså, nu skulle jag göra det jag hade tränat på hela hösten.Vi greppar upp och 'ready go!' Jag vann, efter det gav jag henne en ordentlig kram.. Nu hade jag gjort vad jag var där för att göra.
Dawn kom ner efter mig från scenen och börja prata med mig. Jag såg att hon grät och då sade hon:
- Titta på mig, se vad du har gjort, du har fått mig så glad för din skull, jag gråter av glädje. Sen gav hon mig ett värmande leende. Hon visste mina mål, hon visste hur mycket det betydde för mig. Vi krama om varnadra ordenligt och var båda lika glada. Malin som även kände Dawn kom fram till oss och frågade:
- Vem vann?
Jag svarade att det hade jag gjort, hon hade bara inte förstått vem vinnaren var eftersom vi båda var lika glada. Malin visste också mina mål men hade inte förstått att detta var första gången och förstod inte heller varför Dawn grät,om hon nu var glad. Så när jag hade berättat så skarattade Malin och sa till mig:
- Jag trodde du hade vunnit förut, jag fattade inte att detta var din första gång.
Mina placeringar i junior klassen blev 4 i höger arm och 6a i vänster arm, av 12 deltagare. Detta var junior +70 kg och min tävlingsvikt var 67-68 kg.
Två dagar framöver tävlade jag senior, först vänster ena dagen och sne höger dan efter det. Vänster var där inget att berätta om mer än att jag gjorde mitt bästa men förlorade två raka matcher och åkte därmed ut. Min handled var skadad och gjorde rejält ont och jag hade gjort mitt bästa så jag var inte missnöjd över det resultatet.
Sista dagen, dag nummer 3 så sitter jag på morgonene vid frukostbordet och har en ehögeraxel som värker så förbannat mycket och att lyfta armen går inte att göra. Satt vid bordet och sade tyst:
- Aj, usch, aj det gör ont, aj... Jag sa så för mig själv eftersom jag skulle tävla den armen den dagen. Min enda tanke var att "nu är detta över."
Malins om satt mittemot mig sa med iskall röst forfarandes tittandes ner i hennes tallrik:
- Sluta klaga, ska du lämna W.O.?
- Aldrig, svarade jag.
- Men dåså, sluta klaga. Du har två val, antingen lämnar du in W.O. och är besviken över att du inte tävlat, eller så tävlar du. Fokusera inne i dig, och omvandla all smärta till styrka. Jag vet att du inte kommer vilja lämna W.O. så varför klaga. Vill du göra ditt bästa fokusera då på andining, adrenalin och omvandla all smärta till styrka. Tänk att all smärta är styrka. När hon sade så, tittade hon inte överhuvudtaget på mig och rösten var iskall.
Min respekt från henne hindrade mig från att våga säga något. Tävlingen tog vid och en liten stund före min klass skulle ropas upp så började jag med att ladda som Malin sagt. Jag laddade upp genom att tänka, all smärta är styrka, all smärta är styrka. Höll stenhård koll på andningen och gjorde detta om och om igen. Jag vann min första match Och förlorade den andra mot en kvinna med ett konstigt grepp. Jag visste inte var hon var ifrån, det enda jag visste var att jag inte hade gjort helt rätt den matchen så jag var lite besviken på det eftersom jag visste att jag skulle vinna över hon om jag bara gjorde rätt. Jag vann två matcher efter det och sen den sista matchen möter jag henne igen, jag känner igen henne på hennes mystiska grepp. Denna gång gjorde jag allting rätt och gav henne en rejält hård fight. Jag förlorade dock, men eftersom jag gjorde allt jag kunde så fanns inget att va besviken över.
Efteråt var det flera som sade till mig att jag hade gjort en grym match mot ryskan. Allt jag visste var att jag inte hade mött en ryska. En tjej jag tränade med bad mig le och få mig att visa mig glad.
Vad jag inte visste då var att jag var i chock. Jag var jätteglad men jag fick inte fram ett leende. Ingen trodde på mig då jag sade att jag var glad, eftersom det tydligt gick att se att så inte var fallet. När jag sedan satt på bussen på väg till hotellet så kände jag inom mig att något var fel, jag kunde bara inte sätta ord på vad det var.
När vi kom tebaka till hotellet,gav jag vår landslagskapten en kram och sade att jag tyckte att han hade gjort ett bra arbete under veckan. Jag stannade utomhus och fter några minuter började jag gråta. Jag visste inte varför, jag kände mig ju inte ledsen över huvudtaget. Jag satt där och funderade en stund. Efter ca 15-20 min släppta all tyngd från mina axlar.
Den enda jag hade förlorat mot den dagen var ryskan, i seniorklass -80 kg, henne som jag hade matchat upp, kvinnan med det märkliga greppet. Jag var stolt, för första gången i mitt liv var jag riktigt stolt över något som jag hade gjort. Jag grät inte för att jag var ledsen, jag grät av glädje. Nu i efterhand är den känslan ett underbart minne.
När jag efter en stund kommit in i lobbyn på hotellet, frågade mig några vad som hade hänt. Tårarna började rina igen och jag kunde inte hindra det, jag berättade hur det låg till. Det tog ca 10-15 min innan jag lyckades sluta gråta.
Det året är ett av dem mest betydelsefulla åren i mitt liv. Jag visste även då att jag kunde göra bra resultat på dne stora mästerskapen. Jag hade placerat mig som 11a i vänster och 7a i höger i senior -80 kg, och som sagt min matchvikt låg i kring 67-68 kg. Den veckan betyder fortfarande så mycket för mig. Jag lärde mig en massa saker och jag lärde också känna flera nya vänner. Dessutom hade jag pratat väldigt mycket engelska och jag kände att den hade utvecklats och blivit riktigt bra.
Det året hade jag gjort saker som jag innan trodde var omöjliga. Dessutom lärde jag mig, "vill jag nå mina mål, så måste jag bara tro på dem göra mitt absolut bästa. Sen kommer dem att nås."
Nu ska jag äta, för att sedan bege mig till gymmet och efter det blir det armbrytning ikväll... Uppdaterar mer då...
More updates for to night...
I början av året så bestämde sig jag och två kompisar att vi inte skulle äta något godis alls på ett helt år. Om någon av oss bröt det så skulle denne få allt hår på huvudet bortrakat. Ingen av oss åt något godis det året.
Jag planerade också att börja träna i den klubb som Malin Kleinsmith skulle starta och hon var och är en någon som jag har sådan otrolig respekt för. För mig var hon då en riktigt stor armbrytare och att träna med henne, var en sensation. I början av året så hade hon en intervju, för någon engelsk radiostation tror jag det var, hemma hos sig och hade då satt upp en träning i samband med det, så jag och några fler armbrytare var då där och efter intervjun körde vi på med träning. Det var stort för mig, för jag minns att min engelska inte var så bra, eller jo bra var den säkert men jag vågade inte använda den i samma utsträckning som jag gör nuförtiden.
under den träningen säger hon till mig:
- Du kan inte vara så långsam, för fortsätter du att vara det, då kommer du förlora varenda match framöver.
Vi gjorde några startövningar och en som vi gjorde hade jag ca 10 starter och jag förlorade ungefär 9 stycken, så att vinna en av tio matcher var ju inte att kallas snabb. Som sagt, jag var LÅNGSAM. Klubben startas upp och träningarna består mycket utav boxning-övningar och många startövningar och sen även självklart all vanlig brytarträning. In blev bara starkare och starkare och jag förlorade även vikt det året, sammanlagt gick jag ner 7 kg och fick som sagt mycket mycket starkare.
I slutet av april var det dags för SM, och då var planerna mina att gå i -70. Jag lyckades inte emd det för på invägning vägde jag 70.4 och med enbart en timma kvar av invägning så kände jag att jag har ingen möjlighet med detta. Så Jag tävlade i +70 kg i junior klassen. I senior klassen däremot skulle det ju bli så att jag skulle tävla i -80 men den tjej som skulle tävlat den klassen var sedan länge invägd och klar och såg då att hon var själv så hon gick då upp en klass till +80 för att få lite motstånd. Så då vart jag själv i -80 och i -70 i sneior så var där med bara en, så vi tog det gemensamma beslutet att båda två skriva upp oss i +80, eftersom vi båda ville ha fler att tävla emot.
Jag var inte glad då planeringen min spruckit. Så det blev så att jag tävlade i +70 kg i junior och +80 kg i senior. I juniorklassen var vi två stycken och i senior var vi 5 tror jag. I junior vann jag i båda armarna och hade då kvalat till svenska landslaget och i senior kom jag 4&5. Det var som sagt inte den bästa dagen för mig, men jag var iaf i landslaget och hade nu möjlighet att göra mitt mål, nämligen att få tävla på VM i Manschester i England i okt-nov.
På försommarn så hade vi en "showdag" och tävling i Stockholm. Det var både en nybörjartävling och "proffstävling" och vi lärde även ut armbryning under den dagen. På plats fanns även fler sporter och det hela kallades "nationaldagsspelen".
Då jag hade en mindre skada i min vänstra handled så tävlade jag abra i höger arm och jag ahd etvå andra motståndare i min klass. Zhanna från lettland och Felle från Flen (då e-tuna). Jag kände mig inte helt i form då och var rejält nervös eftersom jag visste att jag inte skulle ah en chans allt mot någon av dem. Då hade Fleicia redan hunnit vinna medaljer från både EM och VM i både junior och seniorklass.VAd Zhanna hade vunnit innan dess minns jag inte men även hon är en duktig armbrytare.
Mina resultat från den tävlingen var att jag Zhanna en hård match och jag gjorde även något som jag aldrig hade gjort innan, nämligen vinna över Felicia. I blev rejält glad och då visste jag, att nu kan jag, det var ömöjligt. I över ett helt år innan så hade hon vunnit varenda match mot mig.
Året fortsatte som vanligt och det var inte det året med mest tävlingar för mig. Jag fortsatte att träna hårt och började också träna på gymmet på skolan. Jag blev bara starkare och starkare och drömmen om att få tävla i England kom bara närmare och närmare. Mina mål för den tävligen var att vinna över Engelskan, Dawn Higson (2004 års junior världsmästare i +67 kg, som klassen då hette.) Vi hade kontakt över MSN och hon visste mycket väl vad jag drömde om.
Nordiska Mästerskapen var ungefär 2-3 veckor före VM och jag var så nervös inför invägningen. Allt jag ville var ju att denan gång få tävla i -70 kg. Under veckan hade jag legat kring 67-68 kg men jag vågad einte lita på att dte skulle hållas där. Det gjorde jag, på 60 någonting vägde jag in, troligtvis 68 eller så. jag vart såglad då jag hörde att dte var under 70kg så jag hörd einte vad dem sade för något. Jag blev verkligen glad då och såg då fram emot att tävla.Då var dte bara dags att betala invägningsavgiften.
Jag ringde mamma och berättade att jag hade klarat det. På tävligen slutade jag 3 höger och 4 vänster junior och 2 höger och 3a vänster senior. Den som kom trea i vänster i junior var en tjej som jag då tränade ihop med och jag visste att detta var exakt vad hon ville. Jag var otroligt glad för hennes skull.
VM närmade sig med stormande steg och i sista minuten fick jag helt klart för mig att jag hade råd att åka. Jag fick efter mycket planering ihop pengarna som behövdes för resan. Nu fanns ett nytt problem, min vikt. På SM hade jag ju kvalat in i +70 junior och skulle även tävla -80 senior... jag vägde 67kg, vad skulel jag göra? Att tävla i en tyngre viktklass än jag väger är inget hinder, det är däremot ömöjligtatt väga in för tung. Så det behövde jag inte oroa mig om, jag ville bara själv mentalt ligga så nära 70 som möjlig tom helst över.
På invägningen i manschester, var jag verkligen nervös och jag hade ätit rätt mycket under dagen för att va så tung som möjligt. VÅgen visade 70.4 och lugnet lade sig över mig.
Tävlingen startar och jag gör mitt bästa... Äntligen ska jag få möta Dawn Higson, i höger arm (jag tror det var höger iaf.)
Jag var så laddad och hon likaså, nu skulle jag göra det jag hade tränat på hela hösten.Vi greppar upp och 'ready go!' Jag vann, efter det gav jag henne en ordentlig kram.. Nu hade jag gjort vad jag var där för att göra.
Dawn kom ner efter mig från scenen och börja prata med mig. Jag såg att hon grät och då sade hon:
- Titta på mig, se vad du har gjort, du har fått mig så glad för din skull, jag gråter av glädje. Sen gav hon mig ett värmande leende. Hon visste mina mål, hon visste hur mycket det betydde för mig. Vi krama om varnadra ordenligt och var båda lika glada. Malin som även kände Dawn kom fram till oss och frågade:
- Vem vann?
Jag svarade att det hade jag gjort, hon hade bara inte förstått vem vinnaren var eftersom vi båda var lika glada. Malin visste också mina mål men hade inte förstått att detta var första gången och förstod inte heller varför Dawn grät,om hon nu var glad. Så när jag hade berättat så skarattade Malin och sa till mig:
- Jag trodde du hade vunnit förut, jag fattade inte att detta var din första gång.
Mina placeringar i junior klassen blev 4 i höger arm och 6a i vänster arm, av 12 deltagare. Detta var junior +70 kg och min tävlingsvikt var 67-68 kg.
Två dagar framöver tävlade jag senior, först vänster ena dagen och sne höger dan efter det. Vänster var där inget att berätta om mer än att jag gjorde mitt bästa men förlorade två raka matcher och åkte därmed ut. Min handled var skadad och gjorde rejält ont och jag hade gjort mitt bästa så jag var inte missnöjd över det resultatet.
Sista dagen, dag nummer 3 så sitter jag på morgonene vid frukostbordet och har en ehögeraxel som värker så förbannat mycket och att lyfta armen går inte att göra. Satt vid bordet och sade tyst:
- Aj, usch, aj det gör ont, aj... Jag sa så för mig själv eftersom jag skulle tävla den armen den dagen. Min enda tanke var att "nu är detta över."
Malins om satt mittemot mig sa med iskall röst forfarandes tittandes ner i hennes tallrik:
- Sluta klaga, ska du lämna W.O.?
- Aldrig, svarade jag.
- Men dåså, sluta klaga. Du har två val, antingen lämnar du in W.O. och är besviken över att du inte tävlat, eller så tävlar du. Fokusera inne i dig, och omvandla all smärta till styrka. Jag vet att du inte kommer vilja lämna W.O. så varför klaga. Vill du göra ditt bästa fokusera då på andining, adrenalin och omvandla all smärta till styrka. Tänk att all smärta är styrka. När hon sade så, tittade hon inte överhuvudtaget på mig och rösten var iskall.
Min respekt från henne hindrade mig från att våga säga något. Tävlingen tog vid och en liten stund före min klass skulle ropas upp så började jag med att ladda som Malin sagt. Jag laddade upp genom att tänka, all smärta är styrka, all smärta är styrka. Höll stenhård koll på andningen och gjorde detta om och om igen. Jag vann min första match Och förlorade den andra mot en kvinna med ett konstigt grepp. Jag visste inte var hon var ifrån, det enda jag visste var att jag inte hade gjort helt rätt den matchen så jag var lite besviken på det eftersom jag visste att jag skulle vinna över hon om jag bara gjorde rätt. Jag vann två matcher efter det och sen den sista matchen möter jag henne igen, jag känner igen henne på hennes mystiska grepp. Denna gång gjorde jag allting rätt och gav henne en rejält hård fight. Jag förlorade dock, men eftersom jag gjorde allt jag kunde så fanns inget att va besviken över.
Efteråt var det flera som sade till mig att jag hade gjort en grym match mot ryskan. Allt jag visste var att jag inte hade mött en ryska. En tjej jag tränade med bad mig le och få mig att visa mig glad.
Vad jag inte visste då var att jag var i chock. Jag var jätteglad men jag fick inte fram ett leende. Ingen trodde på mig då jag sade att jag var glad, eftersom det tydligt gick att se att så inte var fallet. När jag sedan satt på bussen på väg till hotellet så kände jag inom mig att något var fel, jag kunde bara inte sätta ord på vad det var.
När vi kom tebaka till hotellet,gav jag vår landslagskapten en kram och sade att jag tyckte att han hade gjort ett bra arbete under veckan. Jag stannade utomhus och fter några minuter började jag gråta. Jag visste inte varför, jag kände mig ju inte ledsen över huvudtaget. Jag satt där och funderade en stund. Efter ca 15-20 min släppta all tyngd från mina axlar.
Den enda jag hade förlorat mot den dagen var ryskan, i seniorklass -80 kg, henne som jag hade matchat upp, kvinnan med det märkliga greppet. Jag var stolt, för första gången i mitt liv var jag riktigt stolt över något som jag hade gjort. Jag grät inte för att jag var ledsen, jag grät av glädje. Nu i efterhand är den känslan ett underbart minne.
När jag efter en stund kommit in i lobbyn på hotellet, frågade mig några vad som hade hänt. Tårarna började rina igen och jag kunde inte hindra det, jag berättade hur det låg till. Det tog ca 10-15 min innan jag lyckades sluta gråta.
Det året är ett av dem mest betydelsefulla åren i mitt liv. Jag visste även då att jag kunde göra bra resultat på dne stora mästerskapen. Jag hade placerat mig som 11a i vänster och 7a i höger i senior -80 kg, och som sagt min matchvikt låg i kring 67-68 kg. Den veckan betyder fortfarande så mycket för mig. Jag lärde mig en massa saker och jag lärde också känna flera nya vänner. Dessutom hade jag pratat väldigt mycket engelska och jag kände att den hade utvecklats och blivit riktigt bra.
Det året hade jag gjort saker som jag innan trodde var omöjliga. Dessutom lärde jag mig, "vill jag nå mina mål, så måste jag bara tro på dem göra mitt absolut bästa. Sen kommer dem att nås."
Nu ska jag äta, för att sedan bege mig till gymmet och efter det blir det armbrytning ikväll... Uppdaterar mer då...
More updates for to night...
Kommentarer
Trackback
