Idag för ett år sedan utspelades det som jag trodde för mig nästan var helt omöjligt...

Vid fuskostbordet sitter jag med stor del av det svenska armbrytarlandslaget på hotell Boliarski, (var så det uttalades iaf, den bulgariska stavningen kan jag inte), jag sitter där och njuter gårdagens stora medalj, dan innan hade jag tagit min dittills största medalj. Junior VM-brons i vänster arm, den arm jag inte trodde mig skulle ta medalj i alls eftersom den inte är stark, inte jämfört med högern och då den vart skadad under större delen av min "armbrytarkarriär".
Jag satt där och åt min portion med havregrynsgröt , utan mjölk eller annat tillbehör i och kände att jag hade en styrka inombords som jag inte hopppades var inbillning. Där satt jag och hade väl lyckats smälta att jag vunnit bronset.... trodde jag.

Tävlingen sätter fart senare samma dag, jag har precis brättat för min kusin att jag dagen innan tagit vm-brons och jag grattar henne på hennes födelsedag.

Min klass ropas upp och jag börjar tävla, första matchen vinner jag, andra och tredje likaså. Micke som var landslags ansvarig säger mig var gång jag går ner från scen, helt iskallt och med ett lugn som är underbart i den stunden, nämligen;- det var första matchen vunnen, - det var andra matchen vunnen, - det var tredje matchen vunnen.

När jag vunnit tredje matchen så har jag en adrenalinnivå som är skyhögt så jag lägger mig ner på golvet för att slappna av lite granna och återigen få ner adrenalinet lite. Micke är då så snäll att han går för att se när jag har min nästa match, Emma som ska gå fram till mig för att säga något får av Micke höra: -Det är ingen ide att prata med henne för hon är i en helt annan värld. Jag kan då säga att jag log i den stunden för då insåg jag hur laddad hur jag var just då.  

Strax efter kom han tillbaka till mig och säger med lika lugn röst som innan:
- Sara, du är obesegrad till finalen du har tävlat klart för en stund.

Jag vet att jag frågade vad han sade för jag var inte säker på att jag hört rätt så han upprepar samma sak igen:
-Du är i final och är obesegrad, du kan gå ifrån för du ska inte tävla mer förrän i eftermiddag.

Kommande timmar flög både den ena och den andre tanken in genom huvvet på mig och så fort jag fick "beskedet" av Micke så kände jag att kroppen var ur balans. Jag var nämligen hungrig, vilket jag aldrig brukar vara i vanliga fall på tävling. Sen ringde jag mamma efter bara någon minut och inte alls med lugn i kroppen berättar att jag var i VMfinal- obesegrad. Hon satt då i den stunden på ett möte på jobbet och alla hade då fått höra vad jag sagt.

Under de kommande timmar så flög tankar genom huvvet där jag fick för mig att jag hade tävlat klart och kommit utanför prispallen... igen.. Jag hade ju mitt brons så jag var ju nöjd, sedan blev jag osäker på om jag verkligen hade åkt ur, jag hade ju trots allt inte förlorat en enda match, så det kunde inte vara så. Dessa tankar flög om och om igen runt i huvvet på mig och jag fick varje gång intala mig att jag var i final.

Finalerna började sättas igång, jag satte hörlurarna i öronen och satte på Mp3:n min och började ladda upp. 4 svenskar förutom mig var i final den dagen. 2 junior tjejer och en master gubbe och en grandmastergubbe.  Tre av dessa finaler ser jag inte, inte för att vara ohyffsad utanför att jag behövde den laddningen jag behövde. Mitt adrenalin fick inte höjjas för fem öre, men när den sista tjejen skulle köra sin final så kände jag mig nästan rastlös av inre lugn så jag såg hennes final och såg henne vinna. Då hon kom ner från scen sade hon skarpt åt mig att fortsätta ladda, jag skulle ju ha min final just efter.

5-10 min mer laddning sedan ropar dem upp junior flickor -70 kg och jag går med mitt lugn upp på scen, sedan ställer jag mig upp vid bordet. Domarn säger "ready go" matchen sätts igång och matchen stoppas, (i efterhand har jag sett i ett klipp att det blev remmar, tänkte inte på det då, blev bara rädd att min dröm om guldet skulle försvinna i det ögonblicket). Remmarna sätt på och matchen startas om. "Ready Go!" Matchen är över och jag känner hur min dröm slagits i uppfyllelse. Ca en minut senare så står jag där högst upp på pallen och Svenska Nationalsången spelas och den känslan, den känslan vågade jag inte tro på att jag kände inom mig.

Ca 2-3 minuter senare ringer jag upp mamma och stolt och överlycklig berättar vad som just hänt och efter ca 1-2 minuter senare tror jag måste jag sluta prata för då kommer tårarna, glädjetårarna som jag lyckats hålla ifrån under stunden på pallen. 

Senare på kvällen får jag ett sms från min kusin där det står: "Tack, och grattis själv till guldet." Jag fick även en himla massa grattis sms, som jag än idag har sparat därför att det är en så stor händelse i mitt liv.

Här sitter jag dessutom samma dag ett år senare med äggstocksinfektion och förkylning och träning finns bara i tanken för tillfället.